Som artist behöver Siouxsie Sioux egentligen knappast någon närmare presentation. Som frontfigur för Siouxsie and the Banshees marscherade hon i framkanten för punkens vidareutveckling till postdito, och ses av många som en ikon för den då nyfödda gothrörelsen. En ikon som aldrig nedlåtit sig till att enbart leva på gamla bedrifter eller att delta i Big Brother (även om det onekligen skulle vara ganska intressant). Eller dött i förtid, för den delen. Även om hon verkat huvudsakligen i skuggan av rampljuset sedan Banshees’ glansdagar har Siouxsie aldrig riktigt upphört att producera musik. Och nu, över trettio år efter den ökända The Lord’s Prayer-”konserten” 1976, släpps till slut ett soloalbum, hennes första.

För att återgå till ämnet ikoner. Vad som skapar dem varierar, och den grad till vilken de är medvetna om sin status likaså. Siouxsie kan knappast sägas ha sparat på varken det teatraliska eller det provokativa, visuellt som verbalt. Givetvis medveten om effekterna. Men hennes tydligaste kännetecken (jämte ögonmakeupen) är den hesa, djupa rösten. Hon formar sitt material, inte tvärtom. Terrängen förändras.

Mycket har givetvis hänt sedan The Scream släpptes 1978, även om essensen av Sioux är densamma. Så fort som hon kommer in på Into a Swan har hon lyssnaren i sin hand. Och håller sedan vant fast. Den eteriska sidan av Banshees som genomsyrat till exempel Juju och Join Hands har dock tonats ner till fördel för en mer direkt angreppsvinkel. Ingen Mother (Oh Mein Papa) får heller plats. Mantaray är Siouxsie i den mest omedelbara skepnaden, rent musikaliskt. Om den trettio år yngre Sioux hade godkänt sin senare upplagas skapelse går säkert att debattera, men som hon själv uttrycker det på Into a Swan; ”the change is my design”.

Faktum är att Siouxsie inte låtit såhär bra på länge. På det musikaliska planet var separationen från maken Budgie rent positiv – de senare Creatures-skivorna kan knappast sägas vara speciellt intressanta. Meningen är dock inte att Mantaray ska tolkas som en skilsmässoskiva. Och även om några textrader refererar till en person som knappast kan vara någon annan än Budgie, så är det heller ingen fara på taket. Mantaray står stadigt rakt igenom, från den industriellt inspirerade Into a Swan, brassband-pompiga favoriten Here Comes That Day, ”science fiction-mysteriet” Sea of Tranquility fram till den skumt psykedeliska They Follow You och avslutande balladen Heaven and Alchemy.

Om någon månad, där vid årets slut, är det mycket möjligt, för att inte säga troligt, att Mantaray är en av de skivor som dyker upp på de där eviga listorna. Vissa vet att åldras med värdighet.