Ernie & Ron i en inspelning tillsammans med ett stabilt, men måttligt engagerat, kompband och fyra mer eller mindre avklädda danserskor framför sittande publik. Det blir så där lagom upphetsande. Att de har låtskatt att ösa ur råder det för all del inga tvivel om. Fokus ligger på de allra mest välkända låtarna i den mjukare delen av sångboken. Inte särskilt mycket Motown-stomp med andra ord. Och det är väl för all del ok. Ron har alltid gjort sig bäst som sängkammarsångare.

Problemet är bara att Ron inte är i direkt fysisk topptrim. Han fixar inte riktigt att ta och hålla ut de där karaktäristiska höga tonerna och lite för ofta blir han flåsig. Körtjejerna får dra ett tungt lass. Men ärligt talat, borde de inte ha haft två snubbar som la körerna istället? Hade inte det passat låtarna bättre? Jo, jag skulle tro det.

Öppningen är en passning till hiphopen och de många samplarna. Allt börjar med att han lånar tillbaka från Notorious B.I.G. med att komma in mässandes frasen ”I like it when you call me big poppa” för att gå över i Between the Sheets. Som andra låt följer Footsteps in the Dark som Ice Cube lånade gitarrslingan ur till It Was a Good Day.

Trots det väljer de att inte ta med en enda låt från det utmärkta albumet Body Kiss, men att däremot göra R Kellys Down Low. Märkligt, även om just tolkningen av Down Low, som övergår i Contagious, blir konsertens höjdpunkt. Det är inte utan att jag undrar när konserten spelades in (dvd:n är copyright-märkt med 2005).

Produktionen är enligt formulär 1A med kameror på kranar som sveper fram och tillbaka över scen och publik och några fasta som gärna zoomar in och ut. Ni känner igen det från varenda tv-gala och det är som vanligt inte särskilt spännande att titta på i en timme. Till en början används lite ostiga rundade splitscreens, men det verkar som om redigeraren också tröttnar på det efter ett par låtar och övergår till mjuka övertoningar istället (splitscreenen återkommer så klart när redigeraren tröttnat på övertoningar).

Intervjuerna är påfrestande trist producerade, inspelade från någon hylla i den småstimmiga lokalen samtidigt som ljusriggen testas i bakgrunden. Ernie är betydligt mer vältalig än Ron som oftast svarar i korta meningar.

Det vore synd att skriva att det här är dåligt. Det är det så klart inte. Men det är aldrig mer än kompetent och lite gubbigt. Det är klart att jag hade gillat det mer om jag varit där, men så här från dvd håller det faktiskt inte riktigt.