Det är alltid lika trevligt när förhoppningar slår in. När Mojibs avslappnat sköna Holiday Adventure Mix var en central del av den gångna sommarens soundtrack föddes funderingen på om den möjligtvis var en försmak av hur debuten Whimsical Lifestyle skulle låta. Nu när den landat visar det sig att det glädjande nog mycket riktigt var så.

För i och med att Staffan Ulmert (Mojib) tonat ner de största beatexcesserna från ”föregångaren” The Class of ’00, förpassat rytmerna till bakgrunden till fördel för samplingar och även genomgående sänkt tempot några snäpp får Whimsical Lifestyle ett mer återhållet anslag. Något som lyfter Mojibs musik betydligt. Där den tidigare ibland nästan hackades sönder och försvann i rytmerna blir den på Whimsical Lifestyle en jämnare inte fullt lika skumpig och helt enkelt bekvämare resa.

Ulmert klipp-och-klistrar ihop sampling på sampling, sticker däremellan in sina egna melodislingor, ljud och effekter och förvandlar allt till nedtonat bombastiska samplingssymfonier där känslor och stämningar varieras men där hans personliga avtryck finns med som en ständig konstant. Ett tillvägagångssätt som lätt skulle kunna ge ett skakigt helhetsintryck men som Mojib tar sig an med samma imponerande självklarhet som exempelvis The Avalanches.

Inte med samma frenetiskt stacattoartade tempo som de sistnämnda, Mojibs musik mer böljar än rusar fram, men med en blandning av musikstilar och till synes omöjliga kombinationer och infall som inte ligger långt efter.

I titellåten förflyttas man rakt in i ett lyckligt, glättigt Lemon Jelly–land, Break of Dawn förvandlar Sigur Rós Starálfur till soluppgångsbalearica, i Lifesaver arbetar Mojib om sin remix av Kings of Convenience I Don´t Know What I Can Save You From och skickar den med plingande elektronik och märkliga körstämmor nu rakt ut ur stratosfären innan han i Underneath, kring den redan fantastiska pianoslingan från Sébastien Telliers La Ritournelle, med hjälp av de gråtmildaste av stråkar får till höstens mest ödsligt vackra ögonblick.

Romantiska stråkar, katedralsekande pianon och akustiska gitarrer krockar med släpiga breakbeats, knorrande elektronik och fragmentariska sångstämmor och det låter lika säreget som förträffligt. Bättre argument än så för återvinning får man leta länge efter.