Jag trodde att The E Street Band och pastor Springsteen var själva definitionen på vad som händer när musik och kärlek möts. Jag hade fel. Det gick att göra grejen ännu galnare. Med ett tillbakalutat förhållningssätt, banjo, tvättbräda och fiol lyckas Springsteen skapa en magi som bräcker allt han gjort tidigare.

Genom att spela in andras låtar.

Den här skivan är ett dokument. En helgedom i min skivsamling. Inspelad och framförd av en samling musiker som är ett med det de spelar. På riktigt. Ledda av en ledare som verkligen vill.

Tillsammans frammanar de ett musikaliskt väckelsemöte. Genom att spela några av de mest primitiva låtar deras hemland byggt sitt musikaliska arv på. En häxblandning av melodier som bara kan uppstå av kulturkrockar. Fantastiskt på alla sätt.

Invandrade sånger.

Historier om de som byggde landet blandas med religiösa uppvaknanden. Den lilla människans stora äventyr. Med så mycket hjärta och kön att jag funderar på hur det är möjligt. Springsteen borde vara gammal och trött. Alla säger ju det. Men tillsammans med några av Förenta Staternas allra finaste musikanter kör han ett glödgat spett rakt upp i tråkighetens överspända inre.

För mig räcker det med de inledande tjugo sekunderna i Old Dan Tucker. Sen står jag upp och svänger. Prisar Gud i takt med Jacob’s Ladder och O Mary Don’t You Weep. Blir rörd av den benlöses öde i Mrs. McGrath. Knyter näven och demonstrerar till Pay Me My Money Down.

Det räcker så. Tillsammans med de här musikanterna gör Springsteen något helt annat. Men det är nog det bästa han gjort.