Thurston Moores första soloalbum sedan 1995, Trees Outside the Academy, är lika vänligt som Sonic Youths Rather Ripped. Poppiga melodier, en vänskaplig röst och tydliga drag av studion den är inspelad i. J Mascis gör ett skarpt avtryck. Både genom att upplåta sin studio, den där Dinosaur Jr spelade in Beyond, och genom att låta sina ohämmade gitarrslingor ackompanjera Moores lite tyngre anslag.

I konvolutet får vi följa Moore, via bilder och brev, genom starten på karriären. Stora tänder och en gänglig kropp, blygt tittandes på skorna eller poserandes med Patti Smiths LP Horses. På albumet möter man en betydligt mognare musiker, även om det avslutande ”dolda” spåret är en 13-årig Moore som spelat in ljudteater på kassett. Liksom Sonic Youths senaste album var poppigt och smart, istället för tinnitusmässigt utmanande är Trees Outside the Academy mjukpop med de vanliga Moore/Mascis-inslagen. Bekväm sång, överjävliga gitarrpartier, tajt men ordinärt trumspel av Steve Shelley och melodier som tar med dig till 1994, men på ett av de bättre sätten.

Särskilt Dinosauriga Fri/End, där Mascis inte ens medverkar, är uppåttjack med fiolslingor som ligger som ett streck längs vägen. I nästa stund skanderar Moore i Wonderful Witches + Language Meanies:

I’m not here to fuck up
But I just wanna say
That if you just don’t shut up soon
I’ll have to quit the play

Luften vibrerar och rundgången lurar runt hörnet. Men även ett pianosolo och akustiska gitarrer i massor. Moore vet att fläska på men ändå få allt att låta så enkelt.