Två minuter och tio sekunder in i You’ll Be Coming Down, som är skivans andra låt, får Big Man blåsa på för fullt för första gången. Det är ett saxsolo fetare än en Elvis-macka som lika gärna kunde legat på en ostig Saxparty-skiva med Ingemar Nordströms, men just här och nu är det själva definitionen av vad det är som gör mötet mellan Bruce Springsteen och The E Street Band så överjordiskt bra. Ännu tydligare understryks detta faktum någon minut senare när Mighty Max slår sitt stenhårda slag för att sätta igång Livin’ In The Future och Big Mans sax avslutar jobbet för att övertyga mig med våldsam musikalisk övertygelse.

Springsteens och hans band är fortfarande något av det bästa som finns.

Om du som jag redan är frälst av detta kommer du älska några saker med Magic. Det febriga munspelet som inleder Gypsy Biker. Hela Livin’ In The Future. Pianot som inleder I’ll Work For Your Love.

Men skivan klarar inte av att leva upp till alla de yviga lovord som föregått den. Inledningen med Radio Nowhere, You’ll Be Coming Down och Livin’ In The Future är stenhård och något av en programförklaring. Titellåten Magic är oerhört fin och avslutningen med Last To Die, Long Walk Home
och Devil’s Arcade är så majestätiska att hälften vore nog. Här finns kraften, lusten och energin.

Men den euforiska glädjen och lovsången är inte närvarande. För varje år har Springsteen blivit allt mer grubblande. Som 58-åring i ett land som styrs av galna ledare har han vänt sig allt mer inåt. Samma ödesmättade stämning som genomsyrade The Rising och dominerade Devils & Dust löper som en röd tråd genom Magic.

Det är något ruttet i Springsteen-land.

De allra plastigaste syntmattorna är borta. Men det finns några rejält baktunga låtar här. Som saktar ned och tröttar ut. Ibland lägger producenten Brendan O’Brien på något konstigt filter över Springsteen röst som får sången att låta som tråkmässa. Därför hoppar jag över Your Own Worst Enemy och Girls In Their Summer Clothes nästan varje gång.

Mötet mellan Springsteen och The E Street Band har genererat odödliga klassiker. Magic är inte riktigt där. Styrkan de visar upp i tunga nummer som Radio Nowhere, Gypsy Biker och Last To Die imponerar. Svänget i Livin’ In Future och I’ll Work For Your Love har de i märgen och kan krossa nästan allt motstånd med. Mighty Max är fortfarande världens hårdaste trumslagare. Big Mans saxsolon kan ge whiplashskador. Professor Bittans patenterade pianospel är på plats. Danny Federicis orgel och klockspel sitter som en gubbkeps. Gary Talent ser som vanligt inte mycket ut men levererar svängigare basgångar än de flesta. Lofgrens roll är otydligare på skiva medan den allt större Steven Van Zandt väser fram sina stämmor på allra bästa sätt.

Magic är en bra skiva, men låtarna kommer inte explodera förrän Bossen och bandet släpper de fria på scen. Just nu är de lite för inlåsta. Kontrasten mellan Seeger-sessionerna och detta är stark. Där finns den förbehållslösa glädjen. Masspsykosen. Kyrkan. Det som kan få mig att brista ut i gospel.

Jag sitter på ett tåg när jag skriver. På väg söderut. Utanför rusar hösten förbi. Kulissen är lika grå som känslan jag får av låtarna jag lyssnar på. Magic blir läskig och gröper hål inom mig. Devil’s Arcade låter allt mer som ett melankoliskt crescendo, ett vittnesmål om att något närmar sig slutet. Finstämda avskedet Terry’s Song stryker under.

When they built you brother, they broke the mould

Springsteen har sorg i rösten. En sorg som när den möter The E Street Band växer och blir en kraft som inte är att leka med. En svartklädd kraft som står i skarp kontrast till den senaste inkarnationen av Springsteens musikaliska mission.

Den stora glädjen kläs av till förmån för det stora allvaret. Igen.