Los Campesinos!, som på intet sätt är spanska trots namnet, känns lite sådär tokroliga. Inte som ett plojband, men som ett gäng som gillar att driva med sig själva – både i pressreleasetexter och i sin musik. I den relativt långa biografitexten som finns på skivbolagets V2:s hemsida gör bandet sig lite smått lustiga över sig själva gång på gång och det finns en tydlig ironi genom hela texten. Men visst är det intelligent – driv med dig själv innan någon annan hinner göra det är ett bra levnadsmotto.

Bandet är ganska nykläckta. De bildades i Wales år 2005, fick sin nuvarande sjumanna-form förra året, gav så småningom ut debut-ep:n Hold On Now, Youngster och blev i januari detta år signade till Wichita Recordings. Sticking Fingers Into Sockets är uppföljar-ep:n med sex spår där vi bland annat återfinner singeln We Throw Parties, You Throw Knives med den oförglömliga textraden ”It’s your party but I’ll die if I want to”.

Och det finns fler. Med ironi, one-liners och stundtals oförståeliga låttexter lyckas LC!, som de då och då kallar sig själva, skapa ett skönt litet modigt indiepopband. Inte kaxiga i The Hives-anda, men ändå säkra på sin sak. Att racka ned på sig själv och att vara självsäker tycks kanske vara motsägelsefullt, men inte om man balanserar upp det som det lilla stora indiebandet gör. Man behöver inte ta sig själv på fullaste allvar för att kunna älska sig själv, helt enkelt.

De sex spåren är energiskt skruvade popdängor med ett gytter av instrument – gitarrer, keybordar och trummor blandar sig med mysiga klockspel och violin. Gareth Campesinos (ja, alla i bandet kallar sig just Campesinos som artistnamn) skrikande brittiska accent blandar sig fint med Aleksandra Campesinos mildare myspysstämma. Allt som ofta spårar låtarna ur till riktiga nervbrytande crescendon av ljud och rop, som i You! Me! Dancing!.

Ett av de mer udda spåren på skivan, udda på så sätt att det är rakare och inte lika energiskt som de övriga, är covern på Pavements Frontwards. Det kanske är synd att säga, men det är just den låten som jag tycker allra bäst om på skivan.

Musikmässigt är det svårt att stoppa in LC! i ett fack. Det finns likheter med andra indieband, som Islands, Gooblar, The Decemberists och Gay Against You. Men Los Campesinos! är sina egna och behöver lyssnas på. Inte perfekta, men speciella i sitt egna. ”Trying to find the perfect match between pretentious and pop” som de sjunger på skivans andra spår It Started With a Mixx säger kanske allt.