Så, det kanske är dags. Sådär några månader efter att The Mary Onettes självbetitlade, av mig hyllade och älskade debutalbum, kom ut på Labrador så är det dags att recensera. Kanske gör jag det för att Tomas Lundström flera gånger varit på mig om det. Kanske har han varit på mig om det för att jag gång på gång nämnt hur sjukt bra jag tycker att de är.

Det tycker jag fortfarande. Att The Mary Onettes är en sjukt bra skiva. Men att recensera någonting ett tag efter att man superhypade det och så gott som inhalerade låtarna, det blir lite annorlunda. Då, i mars och april, hade jag i min galna glädje lätt givit skivan tolv av tio och var på väg att överge The Radio Dept. som mina favoriter i förmån för detta nya. Nu andas jag lite annan luft. Jag har fått lite mer distans till skivan, alltså.

Albumet innehåller tio spår, varav några är gammal skåpmat, vilket känns brukligt när man tidigare släppt ep:ar. Lost, Void och Explosions är från de två ep:ar som släpptes på Labrador i år och förra året. Den första ep:n, den som släpptes på Sony BMG, måste jag till min stora sorg och förtrytelse erkänna att jag inte lyssnat på. Men jag har ändå hört, från flera håll, att den inte är så särdeles bra. Surt sa räven…

När jag intervjuade bandets sångare Philip Ekström lagom till skivsläppet förklarade han att alla hela tiden vill antyda vad The Mary Onettes låter som, ”eftersom det inte finns några andra svenska band som låter som oss. Vi eftersträvar verkligen att låta som ett band från 1982, inte bara lite retro utan verkligen 80-tal”.

Jag tycker de lyckas bra med målet. Echo and the Bunnymen. Lite The Cure. The Churchs underbara Under the Milkyway. Joy Division. Philip förklarade att han även inspirerats av The Smiths, men jag kan inte känna de likheterna lika väl. Men 80-tal är det likväl. Den där perioden då 80-talet var något bra att ha.

Mycket syntar, naturligtvis. Om jag skulle jämföra med ett nutida band vill jag dra likheter med svenska Kamera och deras senaste, också den sjukt bra, skiva Resurrection. Men kanske har Philip rätt när han säger att det inte finns något svenskt band som låter som hans eget. Kamera når inte alls samma höga känsla av 80-tal. Inte när man lyssnat på The Mary Onettes.

Jag tänkte först att jag, såhär i efterhandsnyktert tillstånd, skulle ge The Mary Onettes en nia. Jag hade inte lyssnat särskilt intensivt på ett tag, tänkte att den kanske inte var så knasigt bra som jag inbillade mig i mars. Men oavsett om jag tänker, eller bara struntar i att göra det och istället bara låter allt strömma in utan tanke, så är det ett album som det inte ska fegas med i betygsättningen. Även om alla låtar inte är tior väger de bra över; Pleasure Songs, Under the Guillotine och Companion är några av de bästa. Melodimässigt, röstmässigt, instrumentmässigt, produktionsmässigt och inte minst textmässigt. De stundtals ångestfyllda texterna tillsammans med det sorgliga soundet och Philip Ekströms röst som tycks ha förlorat allt hopp, gör det hela till någonting fulländat. Nu när jag tänker klart och inte flyger bort på små rosa moln är The Mary Onettes kanske inte värda tolv av tio i betyg, men det är inte fy skam med en tia.