Rufus Wainwright kunde omöjligt ha gått på i sin nu välkända polkagriskostym i den kvävande hetta som låg över Benicàssim på fredagen. Man får arbeta med det som finns. Ränderna försvann i och för sig inte – Wainwright uppenbarade sig på scen i kanske den mest vansinniga kavaj jag någonsin sett, matchad med silvermyggjagare. Hans musiker är givetvis klädda i samma tema. Just det genomgående är något som blir väldigt tydligt under konsertens gång.Och skillnaden på musiker och musiker. Eller, musiker och de som ”håller på med musik”. Wainwright är en fullfjädrad entertainer, med konstant kontroll över showens minsta mekanismer. De inleder med Release the Stars, men håller sedan ett ganska konstant tempo rakt igenom. Om det är något man ska klaga på här så är det just det: i vissa lägen blev det faktiskt ganska monotont. Mot slutet lyfts stämningen dock i Between My Legs, för att förbereda uttåget. Wainwright sätter sig iklädd badrock vid flygeln för The Art Teacher och 14th Street, varpå han slår sig ner på scenkanten, sätter på sig örhängen och högklackat, applicerar läppstift och slänger förklädnaden. Under finns en minikjol. Bandet återvänder in på scen i matchande kostymer och Get Happy avslutar konserten i högtflygande kabaréstil.

Sedan får dock både Antony & the Johnsons, Klaxons och Wilco stryka på foten till förmån för en dusch, mat och en kort siesta. På grund av busskrångel missar vi dessutom hela Rapture förutom de två sista låtarna. Escenario Fiberfib-tältet är totalt fullproppat och jag lyckas nätt och jämt ta mig in på en kant, och förbannar bittert den dåliga bussplaneringen. Det låter lysande. I väntan på att Devo ska ta sig upp på Escenario Verde går vi och strölyssnar lite på Radio3-oraklet Jesús Ordovás som spelar skivor på Pista Pop. Ordovás kan närmast säga vara Spaniens John Peel. Han har haft sitt program i nationalradion i evigheter, är fortfarande ute och spelar skivor konstant, och är i regel först med att plocka upp nya, intressanta band. Och visst märks det att han har anhängare. Setet i sig är ganska ordinärt, det är tidigt på kvällen (midnatt) och ingen idé att spela mer dansorienterad musik. Ändå skanderar hela grupper av folk ”JE-SUS! JE-SUS! JE-SUS!!” mellan låtarna. Men så småningom blev det ändå dags för Devo. Det blir alltmer tydligt att det är gubbarna som regerar FIB’07. Devos new wave-pop låter fortfarande mer intressant och bättre än väldigt, väldigt många andra band. Mark Mothersbaugh kliver runt med bekvämlighetsmagen tryggt inne i overallen och ser mest ut som en maskerad mellanstadielärare, men levererar fortfarande. Via Whip it, Peek-a-boo och Secret Agent Man gör Devo en överraskande bra spelning och när de mot slutet spelar Mongoloid går publiken i taket. De bjuder för övrigt senare också på den i särklass nördigaste scenklädseln; svarta shorts, t-shirts och knäskydd.

Men i det läget måste jag springa till Fiberfib-tältet. Pascal Arbez, mer känd under aliaset Vitalic, har redan gått på. Och det tar inte lång tid för honom att elda upp stämningen. Ingen pardon och smattrande, omedelbar techno gör att mitt sällskap flyr platsen för öltältet och lämnar mig att börja det som blir inledningen till nattens dansmaraton. Det är svårt att säga mer om Vitalic. Basen ligger som en knytnäve i bröstet och det är bara att följa med. En ganska underlig, om än icke-musikrelaterad, detalj under spelningen är hur jag tecknar till en funktionär om vatten. Tydligen är han inte tillåten att ge besökarna något och står och smyger med flaskan under armen i nära tio minuter innan han tar en rövare och kastar den till mig. Och blir inom tio sekunder varnad av någon jag antar är säkerhetsansvarig. Väldigt svårt att begripa.

Uppe i varv av Vitalic är det inte svårt att dansa till Fangoria. Egentligen drar deras pop för mycket åt schlager för mig, men live är det en annan, än mer dekadent bild av Alaska och Nacho Canut som kliver fram. Det är dessutom tydligt att många spanjorer anlänt under fredagen; det är trångt framför största scenen. Fangoria är den spanska gayscenens hovmusiker och har under sina säkert tjugo år som aktiva på respektive håll alltid haft stadig kontakt i det lägret. På den gröna scenen får de draghjälp av transvetiter i latexdräkter. Jag är ganska okunnig i Fangorias katalog, men det är nog dags att gräva lite nu. ”Före nu-rave… fanns det… rave!”, ropar Alaska inför konsertens slut, och plockar upp Chimo Bayo, gammal rave-räv, profil inom spansk industriell musik och med stadiga rötter i Bakalao-rörelsen, på scen. Signalhornen börjar tjuta och det är lätt att transportera sig tillbaka till sent åttiotal. Men det är återigen dags att springa. Digitalism har redan varvat upp Vodafone-tältet och återigen är det ett projekt att ta sig in. Eller rättare sagt, omöjligt. Vi tränger oss in vid sidan av och hamnar till slut ovanpå en soptunna. Ja, ovanpå en soptunna. Det är åtminstone inte en bajamaja (andra har klättrat upp där också). Precis som när jag såg dem på Club 11 i Amsterdam för några månader sedan levererar Digitalism ett otroligt set tech-house. Egentligen är det en blandning mellan live och session, materialet är både eget och andras, men fullkomligt explosivt. Ett sådant set som får publikens huvud att explodera, för att använda Richie Hawtins definition av en bra DJ.

När Digitalism till slut kliver av är klockan nästan fem. Jag kastar ett getöga på John Dahlbäck och Mark O’Sullivans DK7-projekt, men blir inte övertygad. För lågt bpm för sent på kvällen, men ska nog kollas upp mer noggrannt. Maadraassoo på Pista Pop känns märkligt malplacerad och inte tillräcklig för en så pass sen session, även om hans val kanske fungerar på en indieklubb klockan tre så känns både musiken och mixarna inte helt kompetenta.

Buss hem. Och egentligen har jag inte sett något dåligt på hela dagen. Under lördagen väntar CSS, Dorian, Damian Lazarus och Sascha Funke, bland andra.