Jag minns hur jag förälskade mig i Scorpions. När jag var mycket yngre, ungefär förra sommaren, tipsades jag om att nämnda bands liveinspelning Tokyo Tapes var en omistlig lyssningsupplevelse för varje sann hårdrockare. Mina första möten med flera av låtarna på denna skiva blev faktiskt närmast religiösa minuter. Dessa sjuttiotalsdoftande, distiga men sköra mästerverk var rena inkarnationer av hårdrockens svårdefinierade mystik, pärlor som inte ens gick att lyssna sönder; episka Fly to the Rainbow, desillusionerade Top of the Bill, ångande Steamrock Fever… den melankoliska, riviga arena-rock’n’rollen knockade mig fullständigt och jag var frälst. Innan jag lyssnat på Humanity – Hour I föreställer jag mig lyssningen som att återse en saknad och älskad vän.

Den nya skivan producerad är tillsammans med stjärnproducenten Desmond Child (som tidigare har producerat Michael Bolton, bara det borde vara ett varningstecken). Min första besvikelse är omslaget, som lätt hade varit värt en plats på någon av de många fulaste omslag-listor som florerat på internet de senaste månaderna. Hela konvolutet är fyllt med bilder på en naken kvinna med bortretuscherade bröstvårtor. Hon verkar vara någon sorts cyborg, delar av hennes kropp är mekaniska. Paradoxen är total, vad har mänsklighet med sexism att göra? Klyschiga, kryptiska citat tagna ur låttexterna pryder konvolutet, i vilket fall verkar de inte anspela särskilt mycket på mänsklighet eller nakna robotkvinnor. Jag associerar genast till Scorpions första omslag som föreställde en naken, tolvårig flicka med krossat glas framför underlivet.

Nåväl, jag estetik ur feministisk aspekt är väl inte allt, tänker jag naivt och tar mig an skivan. Några minuter senare har jag fått lätt kräksmak och förnimmelser av diabeteskoma. Aforismen ”Allt var bättre förr” har aldrig varit sannare. Det här är sockerdrypande, förutsägbart mjukmedel. Låtkonstruktionerna är påfallande fantasilösa, flera gånger gissar jag mig till vilket ackord eller stick som ska komma näst. Det är förvisso inget slarvjobb, det hörs att det är ligger arbete bakom hantverket, men så kan man säga om Britney Spears skivor också. Det är dur, dur, dur, inga intressanta infall, inga spännande skaläventyr, ingen känsla, inte tillstymmelse till någon av den råa rockepiska svulstighet man finner på tidigare material infinner sig och de liksom nästan gnälliga gitarrfillsen och slingorna riktigt skär i en. Jag associerar plötsligt till Savage Garden, det där outhärdligt smöriga popbandet med texter om att det är synd om naturen, ni vet. Scorpions låter ungefär som en rockversion av dem.

Wow, jag minns Scorpions cover på Hound dog /Long tall sally, ni vet Elvis gamla bluesiga femtiotalsklassiker, det var äkta rock ‘n’ roll. Det här är poplåtar i rockkläder för folk som gillar band som Nickelback.

Texterna är i bland så klyschiga att jag vill gråta eller kasta något. Efter att ha varit ett av världens största rockband i tre decennier, har man inte utökat sin vokabulär något mer än till fraserna ”I can’t stop love you”, ”I never let you go” och ”I trust you”? Att de kommer från Tyskland ser jag inte som förmildrande omständighet.

Jag tillhör inte beundrarkretsen av världberömda smörballaderna Still Loving You och Wind of Change, men sistnämnda är ändå okej. Den handlar om östeuropa. Den är legitimerat sentimental och svulstig.

Humanity – Hour I är bara själlöst lallande.

Inget gör mig mer nedstämd än när gamla hjältar faller. När de faller för vinstintressen, slentrian och kanske inspirationslöshet, vad vet jag. Det är en fakticitet att när en artist blir för stor och för rik så brukar den konstnärliga äktheten i verken den producerar avta – gnistan att leverera det absolut bästa, essensen av kapaciteten, det personliga och det som verkligen känns – det dör. So auch mit Scorpions.

Länkar

Scorpions.com