Jag kan inte komma på någon skiva som jag längtat mindre efter än en ny Tom McRae-platta. Den självbetitlade debuten spelade jag ganska mycket, det lät så då. Uppföljaren Just Like Blood var tråkigare än Christian Kjellvanders senast och nu kommer då King of Cards, ännu värre. I mjuk Grand Drive-anda ylar McRae med mörk babyröst sånger om brustna hjärtan. Det är synd att King of Cards är så banal med tanke på att den faktiskt är ganska välarbetad. Min kritik mot albumet ligger varken i produktion, texter eller ansats. Det låter helt enkelt illa.

Främst är det McRaes irriterande röst som stör. Knarrande men ljus på det där James Bluntiga sättet och lite gråtig, ytlig, irriterande. I On And On blir den nästan extremt irriterande. Dessutom upprepas ju samma textstycke on and on. Till en obefintlig melodi. Påföljande Deliver Me, en stillsam ballad, är nästan pinsamt sårbar och när McRae sjunger ”Hey Mr. Heartbreak you’re back, pour a drink for the man. Come back older, come back changed, but still chasing the rain. Still chasing the rain. Here comes the rain.” med den knarriga, känsliga rösten och låten abrupt tar slut vill jag ta fram pinsamhetskudden.

Visst, albumet kan säkert hitta sin plats i en bilstereo någon gång när man vältrande i sin egen ensamma blödighet rusar hemåt genom natten, men inte nu inte här. Dessutom går inte bilkörning att kombinera med den fylla man måste uppnå för att bli tillräckligt blödig för att ha behållning av det här. Grand Drive, kom tillbaka. Ni gör det här så mycket bättre.