Hon gör det inte enkelt för lyssnaren, Lindha Kallerdahl. På soloskivan Gold har han stängt in sig själv tillsammans med en orgel och ett piano i en studio i Göteborg. Två dagars fria röstimprovisationer följt av två dagars mixning. Sjutton spår på knappt trettiosex minuter.

Små små brottstycken av gobbeli kwaaak weee oooh ka ka ka ka. Stämband som vrids ut och in som i kräkningar. Dras ut och ger toner som aldrig hittar ett slut. Ibland med ett mörkt ringande piano som stöd.

Orden är sällan mer än jibberisch. Doing doing hupp doing da way do dei doing doing. Det är rösten som instrument, som förmedlare av stämningar och ordlösa känslor. Stämbandsakrobatik.

Det finns så klart en tanke bakom valet att befria rösten från orden att ta instrumentet rösten åt något annat håll. Go re go re go re. Jag har inte helt lätt att hänga med i svängarna. Jag skäms nästan över lättnaden att få ord att ta emot när ljudresan når fram till June.

En klar a cappella-tolkning av Body & Soul sticker av och är näst intill tillgänglig. Den mjukt sjungna Ori är en drömsk sång för ryska små troll som behöver vaggas till sömns. Vackert.

Gold träffar mig ändå inte med samma kraft som samarbetet med Thomas Gustafsson i TGLI på Silent Arrow.

Gold pendlar mellan det aggressivt smärtsamma på ljudbristningsgränsen och det mjukt vaggande. Under den dryga halvtimmen slits jag mellan mjukt inbäddande stämningar och direkt slagborrsattack mot trumhinnorna. Konsten att inte göra det enkla och förväntade. Att vrida ut och in på känslor.

Ha wa ha wa ha wa ha wa-a-a-a-aaa-aa hawai hawaaiia.

In hatara, in hataraa.

Kan man både gilla och ogilla en skiva samtidigt? Vissa dagar förstår jag inte alls. Andra vill jag lyssna om och om igen. Det som ena dagen låter olyssningsbart är hänförande nästa.