Siegfried Loch driver tyska jazzetiketten ACT Music och har en fäbless för svenska musiker. Kanske framför allt svenska sångerskor. I hans stall finns sedan tidigare bland andra Rigmor Gustafsson och Viktoria Tolstoy. Båda med album som övervakats av stallkamraten Nils Landgren i katalogen.

Ida Sand är körsångerskan som med Lochs och Landgrens hjälp fått en chans att kliva ur skuggorna och in i TV4:s morgonsoffa. Hon kommer dit med en ansenlig dos moderna popstandards, några bitar ur jazzboken och ett par egna kompositioner.

Låtar som Bang Bang (kanske mest känd i Nancy Sinatras version), Here Comes the Rain Again (Eurythmics), Use Me (Bill Withers) i duett med Landgren och Higher Ground (Stevie Wonder) görs alla i snälla jazzversioner med markant bluesbotten.

”Brutal Truth”, den första av de båda egna kompositionerna, rullar i någon sorts Allanah Myles-spår med rullande mjukblues i bagaget. Det är inte riktigt min kopp te (för att uttrycka saken milt). Till sista spåret och andra egna låten, ”Home”, sätter Ida Sand sig ensam vid flygeln och sjunger med stillsam melankolisk stämma.

Kanske har åren som körsångerska raderat en bit av hennes personliga röst och klang. Jämfört med stallkollegan Gustafsson, som ägnat hela sin karriär åt att hitta det egna uttrycket, är det här påfallande anonymt. Det blir bara pianobarsmusik att nicka igennkännande inställsamt åt. Jag saknar kort sagt någon sorts nerv.