Jag, Martina. Har varit tvungen att formulera femtioelva presentationer de senaste veckorna, nu börjar idéerna tryta. Uppväxt på Banshees, Bowie, X-Ray Spex (mor), finsk tango (far) och Spice Girls (jag). Älskade Smashing Pumpkins (återföreningen får mig att vilja gråta blod), upptäckte glamrock, upptäckte Joy Division, kom på att punk generellt kändes ganska trist, försökte gilla Radiohead, men sålde alla skivorna igen. Kom ganska sent omsider in på The Cure och Depeche. Försökte gilla Boards of Canada, men somnade till ”Geogaddi”. Jobbade (/jobbar) på ICA. Stack utomlands och kom in i schyst uteliv för första gången (Eskilstuna är inte så kul…).

På grund av min geografiska situation lyssnar jag ganska mycket på musik från Spanien. Med väldigt levande scener både inom elektroniskt och gitarrmusik släpps mycket mer intressanta skivor än vad man tror. Däremot slipper jag helst alla jipis (läs hippies) som efter en halv minuts halvdant flamencogitarrspel tycker att jag borde ge dem åtminstone femtio spänn.

Övrigt namedroppande:
Tre viktiga personer: David Sylvian, Siouxsie Sioux, Ellen Allien
Senaste live-grej: Digitalism
Trött på: Skivaffärsgubbar som ”vet allt” om musik för att de kan allt om Bob Dylan (se Record Palace i Amsterdam senast).
Gillar: Teman.
Är mest lik: en övervintrad goth (?)