Ett barn av popen har jag nog alltid varit. När mina öron började leta sig till annan musik än det som sjöngs på dagis var det tidigt 90-tal, och radion spelade Webstrarna, Pontus och amerikanarna, Jakob Hellman och så en del Mauro Scocco så klart. Jag kanske romantiserar bilden av mig som Jakob Hellman-fan redan som sexåring, så var det inte, men det är sant att ”Vara vänner” faktiskt var en stor låt för mig. Skivan skaffade jag dock något decennium senare.

På den vägen var det. Jag växte upp i ett pojkbandsklimat, för ung för New Kids on the Block, lagom för Take That och Backstreet Boys. För att inte tala om Spice Girls. Nu för tiden pratar jag inte gärna om den perioden i mitt liv (tidiga tonåren) förutom när jag träffar någon som var lika besatt som jag (var vi inte alla det egentligen?). I hemlighet ler jag lite åt Take Thats återförening, även om det inte är någonting jag talar högt om. Jag lämnade ju det där för så längesedan i förmån för vad jag tyckte var ”riktig” musik.

Jag blev coolare, tyckte i alla fall jag, lämnade de töntiga pojkbanden och gick under andra hälften av 90-talet över till lite äkta britpop. Oasis och Blur fick bråka om min skivspelare och ledde mig så småningom till annan musik. När det slog över till ett nytt millennium hade jag plötsligt, tack vare P3 Pop med Ika Johannesson, blivit en utpräglad indiepoppare. Eller inte. Ambivalent som jag är har jag aldrig kunnat löpa hela linan ut, utan alltid inspirerats av allt möjligt. Pop, rock, punk, soul, goth, glam, för att inte tala om Massive Attack. Triphop kanske är ett dött begrepp, men ”Teardrop” kommer alltid finnas med på min topp tio över de bästa låtarna någonsin.

De senaste åren har blivit rätt blandade, även om det alternativa alltid legat överst. Jag älskar The Radio Dept. och The Tiny och har en förkärlek för det sorgliga, men ser inga problem med att njuta av techno och house eller dansa till soulig rock som The Solution. Jag har blivit kallad popig av folk som använder ordet som ett skällsord, men vägrar att ta illa upp. Innerst inne är jag ju ändå ett barn av popen. Och ja, jag och mina storasystrar brukar tävla i Singstar när vi får tillfälle. Vilken låt? Mauro Scoccos ”Sarah”, såklart.