Han tar rejält med plats den gode Daniel B. På sitt tredje album vänder han tillbaka till hiphopen, borde jag kanske skriva jazzen eller är det egentligen inte bara beatsatt poesi? Frågan är vilken av de de oftast hårt skilda kulturvärldarna som är beredd att ta emot honom? Kanske ingen. Men jag hoppas på motsatsen.

Jag kan på sätt och vis förstå om man som Marcella Mravec i Metro reagerar med att slå ifrån sig och tokdissa när man lyssnar på ”No Hit Wonder”. Eller som Mattias Ahlén i Corren konstaterar att man inte är säker på att skivan får plats i lägenheten. Daniel B tar som sagt plats.

Boyacioglu bryr sig inte nödvändigtvis om att låta orden rida på beaten efter gängse hiphopnormer. Han staplar dem på hög och stångar dem mot rytmerna. Det blir till en brottningsmatch mellan Tobias Blomsters och Kristoffer Axéns blåsigt jazziga vävar. De följer inte heller dagens trender och är kanske mer jazz än hiphop trots att de går på beat. Svettigt, smutsigt, störigt och stötigt.

Själv gillar jag musiker som går på tvären och utmanar former. Jag gillar att Daniel B skiter i takten och tonen och ställer orden i centrum. Jag gillar att han vågar pendla mellan det svårmodiga och banala. Daniel B är en nagel i mitt öra. Min första reaktion är förakt, men snart vänder det och Daniel B vinner över mig på sin sida genom att ta i så att han och rösten nästan spricker.

Det här är hans tredje skiva och kommer till folket utan moraliskt stöd från Jonas Kullhammars Moserobie eller Robyns Konichiwa Records. Det här Daniel Boyacioglu på egna ben med en liten butik på Söder i Stockholm som främsta distributör.

”Jag tror jag älskar ordet mer än meningen,” skaldar Daniel B. Det ligger säkert något i det, men sanningen ligger nog däremellan. Han älskar meningen i orden mest av allt. Det är befriande att höra någon med en djup kärlek till de svenska orden. Att höra någon utfoska deras betydelser. En diss blir så mycket hårdare när den kommer från någon som faktiskt förstår att använda orden på rätt sätt. Det finns en läxa för andra att lära där.

I ”Soulsyster” ger han sig på det svåraste ämnet av dem alla och rappar om sex. Han kommer mot alla odds undan med det också.

”Ta ner händerna från luften, jag vill inte se några händer i luften” öppnar han mot konventionerna i ”Rewind Remix” och tar sen död på frågan om han egentligen inte är mer poet än rappare med raderna ”Det är inte poesi för att låten saknar refräng / Det är inte hiphop för att jag fick din brud i säng”. Uppläxningen ”Jag vet varför ni tappar texten / Det är inte bara för att ni är amatörer / Det är också för när ni skrev texten / Ni menade inget / Så när ni skulle säga texten / Ni menade inget / Det är därför ni tappar texten” som avslutar samma låt är skryt, skrävel och diss av finaste sort. Jag har svårt att inte gilla det.

Hiphop, inte hiphop. Poesi, inte poesi. Störig skit med mening som svänger.