Ett av 2007 års hittills mest emotsedda skivsläpp är här. Anledningen stavas en liten mp3-fil vid namn ”Animal”, som jag laddade ner från skivbolagets hemsida.

Jag har sneglat åt The End tidigare, men aldrig kommit mig för att kolla upp dem. Det har alltid slutat med att jag läst någon recension som sågat dem eller hyllat dem för saker jag brukar uppfatta som dåliga. Jag har dragit mig för att kolla upp dem själv. Men med ”Animal” föll bitarna på plats.

Låten sparkar igång i grindtempo, men det är först när tempot tas ner som de fångar mig; när gitarrerna harmoniserar och när Aaron Wolff sjunger i stället för brölar. Och det är där som storheten ligger med ”Elementary”.

Elegant rör de sig mellan hårt och stämningsfullt på ett sätt som de flesta andra band bara kan drömma om. Samtidigt levereras textrader som får mig att reagera. ”I am the selfish beast I am” sjunger Wollf över gitarrharmonier med släpande trumkomp i botten och det sätter sig rätt i magen. ”I can't take another false alarm” skriksjunger han över dramatiska mollackord, och musiken rycker tag i mig.

Ska jag vara ärlig tilltalar de hårda partierna inte mig alls. Det är när de närmar sig emotionell hardcore de är som bäst. Småproggigt, Tool- eller Deftones-doftande, stämningsfullt. Visst har riffen, stundtals feta och Meshuggah-besläktade, sin charm – men det är främst som katalysator till de mer stillsamma partierna de fyller sitt fulla syfte.

Som så många andra håller de inte den höga nivån hela vägen ut och skivan infriar inte riktigt vad ”Animal” utlovade i decembermörkret. I mitten blir det väl mycket lugna tongångar och låtarna svävar ut i något abstrakt universum jag inte riktigt känner mig hemma i. Eller så är det kanske de bitarna jag kommer att hitta när skivan har fått sin beskärda del i spelaren. Som med alla bra skivor.