”En introduktion till Tomas Andersson Wij” är just vad det låter som. Det känns inte så mycket som en best of-platta eller en enkel samlingsskiva, utan mer som ett sätt att låta de som missat allt få en ny chans. Kanske byggs den känslan på av att skivan inte innehåller det klassiska samlingsplattematerialet, utan blandar singlar, b-spår och nya låtar. Huller om buller i en enda härlig röra. En enda härlig resa genom Sverige.

Om man pratar om Tomas Andersson Wij kommer man osökt in på texterna. Han har kallats pretentiös, någonting han själv motsätter sig att vara, vilket är fullt förståeligt. Vem vill erkänna sig vara pretentiös? Jag kan förstå att kritiker tycker att det blir för känslofyllt, för intimt, för allvarligt ärligt. Men det är texterna som utgör en stor del av Andersson Wijs utstrålning och tjusning. Det är en personlig bild han bygger upp för lyssnaren, och jag får för mig att allt han sjunger om har hänt honom själv personligen. Och även om det inte är så känner jag igen mig i den Sverigeteckning han ritar.

För Tomas Andersson Wij är främst en Sverigeskildrare, och det är någonting som löper som en röd tråd genom hela skivan. Sverige i ett litet format, som i ”Tommy och hans mamma” och nya singeln ”Hälsingland”, eller från norr till söder som i ”Blues från Sverige”. Men bilden av landet vi bor i är inte bara rosa, ljus och full med rondellhundar. Den är stundtals svart, ångestframkallande och längtande efter något annat. Trots det hör man kärlek i orden. Som i ”Mellanstora mellansvenska städer”:

”Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag känner och begriper”

”En introduktion till…” tar mig verkligen med storm, och låtarna får mig stundtals att le, stundtals att bryta ihop. Och det är ett bra betyg. Skivan innehåller fyra nya låtar som håller lika hög klass som de tidigare. Överraskande är bonusspåret. Jag känner igen det direkt, men det tar ett tag att förstå att det är faktiskt är Carolas schlagerdänga ”Evighet” som strömmar in i öronen. Fast i Tomas Andersson Wijs lugna, akustiska gitarr-tappning. Är det ironi eller allvar frågar jag mig, men beslutar mig för att det är ännu ett vackert sätt att skildra Sverige på.