Ibland måste det kännas hopplöst. Du gör din musik och strävar på. Vill nå fler som lyssnar. Men du råkar röra dig i en fåra som är upparbetad på såväl bredden som djupet. Förknippad med en, eller kanske två, personer i ett litet land med förbittrade veta-bättre-typer och jantes allra största vänförening.

Du kunde valt en lättare väg.

En som inte gjort det är Thomas Weibenfalk. Han har spänt musklerna och gjort en egen skiva istället. DIY – men hur oindie som helst. Weibenfalk står med gitarren på höften och målar buttert episka bilder av det postindustriella lagomland han lever i. Han sätter sig bakom ratten och funderar i mil efter mil på vad fan som händer. Precis som sin trettio år äldre själsfrände Ulf Lundell. Och han låter väldigt mycket som just Lundell. Men den gamle, inte den unge.

Weibenfalk matar tunga slag mot lagomlandets mjukdelar när han reflekterar över ensamhet, tvåsamhet och dumhet. Det är uppenbart att han inte känner sig hemma i medieklimatet. Starka, frustrerade ord och meningar läggs i det yttersta lagret ovanpå långsamt framåtfarande låtar omsorgsfullt arrangerade med stråkar, körer och det obligatoriska munspelet.

”Ishjärta” är en imponerande skiva. Egenhändigt gjord, men med ett ljud som bara skriker stort skivbolag och tevereklam. Det finns egentligen inget jag kan gnälla på. Möjligen att det blir lite enahanda ibland.

Men om du är det minsta svag för ensamma mil bakom ratten med Lundell eller Winnerbäck som enda sällskap kan Weibenfalk vara värd din uppmärksamhet. Häromdagen kom jag på mig själv i en kö upp på Liljeholmsbron med att sitta och skriksjunga med i refrängen till storslagna ”Leva igen”.

”Pränta in tron på dig i mitt huvud igen
Slå in den, tvinga mig med våld, men ge mig den
Jag vill leva igen”

Med stora, stora bokstäver. En låt som efter bara ett par veckor känns som den alltid funnits. Hur bra som helst. Liksom berättelsen om de trasiga två i ”Pilot” och de ensamma grubblerierna i ”Mil efter mil”.

Det är i dessa storvulna låtar Weibenfalk briljerar. När det går långsamt och med eftertanke. På precis lagom lite för mycket allvar för att det ska kännas avspänt. En aning för navelskådande och självömkande. Helt underbart pretentiöst.

Precis som jag själv skulle låtit på skiva. Och som Lundell gjort de senaste femton-tjugo åren. Som Winnerbäck låtit sedan ”Singel”. Och det är just det som talar emot Weibenfalk. Han har inte riktigt dessa herrars briljans i textförfattandet, ännu. Och det lilla, lilla landet brukar inte ha plats för allt för många artister i samma genre. Men jag hoppas på Weibenfalk.

För det här är bra. Riktigt bra. Och jag vill höra mer.