Dödförklarandet fortsätter (TT Spektra lyckas inte få många siffror rätt i sin lilla notis). Det är fortfarande albumet som dör till förmån för digitala filer. Ni hörde samma sång sjungas av Martin Theander i Sonic #32.

Låt mig med en gång säga att jag tror att det dröjer ett tag till. Om det nu händer.

Vi börjar med lite enkel matematik med färska amerikanska siffror.

Fysiska album sålda 2006: 588 miljoner (-5 %).
Digitala filer sålda 2006: 582 miljoner (+20,8 %).
Källa: Billboard.biz

582 miljoner motsvarar snällt räknat 58 miljoner fysiska album. Det motsvarar en tiondel av albumförsäljningen det. Så räkna kallt med att det fysiska albumet överlever och dominerar åtminstone tre år till. Kanske inte i framkanten, men hos massan.

Den totala försäljningen visar en försiktig nedgång med 1,2% om man räknar både digitalt och fysiskt och jämför 2006 med 2005. Och då handlar det bara om enheter. Hur det ser ut på vinstsidan vet jag inget om. Men eftersom digitalt ökar och fysiskt minskar borde det innebära att vinsterna åtminstone inte sjunkit särskilt mycket.

Intressant att notera är att vinnarna på återförsäljarsidan heter: nätbutiker, försäljning vid konserter och tv-shop. Förlorarna är framför allt små och oberoende butiker (-18,4 %), men även större kedjor faller ganska hårt (-12,4 %). Däremot tappar storköpen (USAs K-Mart, våra Coop Forum) inte lika mycket. Jag antar att det handlar om målgruppernas internetmognad.

Så varför tror jag inte på albumets död då?

Jag tror helt enkelt att paketering av låtar kommer att funka även i ett digitalt sammanhang. För att förklara det enklare får jag först ropa högt om singelns comeback. Jag tänker inte säga emot dem som säger att den enskilda låten är viktigast igen. Det är den så klart. Jag tror benhårt på tanken att artister kommer att leva bättre på att släppa en ny låt i månaden än att vänta 18 månader på att släppa ett album med 20 låtar.

Innebär det att albumet dör och försvinner?
Jag tror inte det.

Däremot tror jag att vi kommer att få se fler av den typ av samlingsalbum som Motown och James Brown pumpade ut. Fyra heta singlar och sex tidigare osläppta, men inte lika vassa, inspelningar. Paketerade som ett digitalt album till ett lägre pris än singellåtarna. En singel för en tia, ett tiospårsalbum för en 50-lapp.

Samlingar med favoritlåtar sammansatta av artister, skribenter, kompisar, smakdomare, nätbekanta osv borde rimligen också fungera. Apple är något på spåren med sin iMixar i iTunes Music Store. Det behöver putsas lite på konceptet, men det är ett steg på vägen. Jag vet att jag gärna skulle köpa en samling i månaden med tex Mats Nileskärs eller Gilles Petersons tio favoriter.

Sen kommer det alltid att finnas artister som är mer intresserade av att spela in album än singlar. Artister som väljer att släppa tio, tjugo eller varför inte femtio låtar på en gång. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli svårare att definiera vad en skiva egentligen är (om vi nu inte helt ska börja prata om alöbum istället).

Jag inbillar mig dessutom att framtidens tonåringar också kommer att ha idoler och okritiskt vilja ha allt de släpper. I åtminstone tre minuter. Om framtidens tonåringar nu kommer att vilja betala för digitala filer. Det är väl inte heller så säkert.

Dessutom tycker jag att det i de digitala filernas ålder är lite intressant att det snabbast växande formatet i England inte är digital. Snabbast växer nämligen den sju tum stora vinylsingeln. Att indien är det nya folkliga är förklaringen där. Indiepubliken ser enligt analytikerna ett värde i vinylsingeln som föremål. Som en hårdinbunden bok ungefär.

När jag ändå är innne på böcker – jag är väldigt nyfiken på böckerna/boxarna som Playground lanserade på den svenska marknaden strax före jul.

Så visst. Albumet förlorar säkert i vikt som måttet på hett och aktuellt. Men dör det?

Tillåt mig att tvivla.