Less talk. More lista.

01. K-OS ”Atlantis – Hymns of Disco”
Med sitt förra album ”Joyful Rebellion” fick K-OS till ett av det här årtusendets så här långt bästa album med sin funkiga och själfullt levande hiphop. Likt The Roots tog K-OS med sitt tredje album ytterligare ett steg bort från traditionell hiphop och skapade en bubblande smältdegel av allehanda influenser. Även om ”Atlantis – Hymns of Disco” inte kan mäta sig med ”Joyful Rebellion” är det ändå en synnerligen välsmakande skiva.

02. Da Backwudz ”Wood Work”
Crunk, Atlanta, Goodie Mob, Killer Mike , Outkast, gospel, Organized Noize, smurfsång, hiphop, funk, trans df-expresser, George Clinton och Digital Underground. Big Marc och Sho Nuff släpade upp årets bästa amerikanska hiphop från djupaste Georgia gjorde dessutom årets bästa Outkast-låt med sin ”Welcome 2 Da Backwudz”. Tja, årets bästa hiphoplåt överhuvudtaget, till och med.

03. Squarpusher ”Hello Everything”
Det vore väl fel att säga säga att Squarepusher gjort ett popalbum. Det finns fortfarande saker här som inte skulle kunna knuffas in under pop-rubriken, hur mycket man än fick för sig att tänja på gränserna. Däremot är balansen mellan Squarepushers patenterade drill'n'bass-konstruktioner och ”det andra” mer välavvägd än någon gång tidigare. ”Hello Meow” är dessutom kanske Squarepushers så här långt bästa låt.

04. Pet Shop Boys ”Fundamental”
Inför ”Fundamental” upprepades ordet ”Very” så många gånger att de flesta nog väntade sig en orange skiva till. På många sätt. När ”Fundamental” sedan landade visade det sig att det snarare var ”Release” som var närmaste släktingen. Dessutom var balladerna långt ifrån den glamfest många säkert hoppades på. Fast just den här gången var balladerna, för första gången för duon, albumets verkliga stomme (i synnerhet den oförklarligt bespottade ”Numb”). Visst Chris och Neil fick, mycket på grund av Trevor Horn upptäcker man när man hör den ursprungliga demon, till sin överlägset sämsta låt genom karriären. Men vad gör väl det när duon dessutom ger ”October Symphony” ett nytt syskon med en av sina bästa låtar genom ”Twentieth Century” (en på många sätt så väldigt passande titel).

05. Unai ”A Love Moderne”
Svenska Unai gav oss, med ”A Love Moderne”, ett album alldeles för introvert och minimalistiskt för att jag egentligen borde gilla det så här mycket. Men med ibland mikroskopiskt små medel skapar Erik Möller blåfärgad tech house som är samtidigt livsbejakande och vackert desperat.

06. Chieko Kinbara ”Strings of Life”
Hiphopen har sin Miri Ben Ari, the hip-hop violinist. Housen har japanska Chieko Kinbara. På sitt tredje album tar Chieko hjälp av bland andra Kaskade, Blaze, Louie Vega, Ananda Project och svenske Rasmus Faber i skapandet av ett album fyllt av underbart själfylld gubbhouse som nästan bara kommer från Japan nuförtiden. Och visst är det Derrick Mays mästerverk som får avsluta albumet. ”Strings of Life” – på riktigt.

07. Lawrence ”Lowlights from the Past and Future”
Efter det att extended-remixen gick i graven till förmån som kreativ frihet är remixer idag många gånger något som ofta har lite med originalen att göra. Det handlar snarare om helt ny musik. När Lawrence på sitt 2006-släpp därför samlar egna låtar tillsammans med remixer åt andra, plockade från diverse singlar, känns det därför alldeles självklart att det här låter som en homogen enhet. De mjuktechnoinstrumentala skapelserna fungerar lika bra när Lawrence skapar sin musik från grunden som när han sandpapprar till Antonellis ”Twin Peaks”-vykort ”The Morning” eller vida överträffar såväl Superpitchers original och Michael Mayers remix av ”Happiness”. Khonnor möter Kim Hiorthøy på en mingelfest hos Kompakt.

08. Booka Shade ”Movements”
Som många andra upptäckte jag Booka Shade på allvar först i samband med förra årets M.A.N.D.Y.-samarbete ”Body Language”. Den som hört ”Body Language” vet vad som väntar på ”Movements”. Det är samma typ av instrumental tech house-elektronik – ungefär i samma ljudlandskap som Unai hör hemma i. Fast här i en mer sterilt känslostrippad skepnad.

09. Biosphere ”Dropsonde”
Det vore kanske fel att säga att ”Dropsonde” är något drastiskt avsteg från den musik Geir Jenssen skapat tidigare. Precis som tidigare är det lågmäld och finstämda nyanser av norrsken, från ”Rose Rouge”-minnande ”Birds Fly by Flapping Their Wings” till den fullständigt magiskt vibrerande avslutningen med den tio och en halv minut långa icke-låten ”People Are Friends” – ljudet av världens vackraste soluppgång eller temat till en sönderbombad värld på sin första atomvinterdag.

10. SLS ”SLS”
På många sätt känns det som att SLS-albumet var den punkt som Kaah haft i sikte när han började göra musik. En musik strippad på ungefär allt utom de allra mest grundläggande (och Prince-ekande) elementen. Den som undrar var årets beat egentligen fanns hittar det i ”It's Over Now” – årets knasigaste och bästa.

11. Black Devil Disco Club ”28 After”
Årets hemligaste skiva? Inte omöjligt. Jag kan fortfarande inte med säkerhet säga om Bernard Fevre spelat in ett helt nytt album, som uppföljare till 28 år gamla ”Disco Club”, eller om det är några låtar inspelade samtidigt som nu för första gången ges ut på skiva. När man lyssnar spelar det visserligen mindre roll. Det här är eurodisco i princip i sin ursprungliga form.

12. Ellen Allien & Apparat ”Orchestra of Bubbles”
Det har sällan hänt att jag haft med album där elgitarren, eller åtminstone ljudet av en elgitarr, är framträdande i princip varenda spår. Men det blev lite otippat resultatet när den här trion tyskar bestämde sig för att göra ett album ihop. Nu betyder det här inte, som tur är, att ”Orchestra of Bubbles” är ett rockalbum. Snarare låter det precis som det heter. Melodiöst och försynt techno, med ambientdrag, som bubblar och dansar i sin ensamhet.

13. Ebb ”Loona”
Svenska Ebb blev årets sista stora upptäckt. Parallell till Khonnor igen, fast den här gången utan såväl Kompakt-inslag som Kim Hiorthøy. Samma typ av, i grund och botten, ”ledsen man med gitarr”-pop, fast med de klassiska instrumenten utbytta mot maskiner och digitalt knastrande. Sedan är det synnerligen sympatiskt att Ebb ligger på Gaymonkey Records.

14. Justin Timberlake ”FutureSex/LoveSounds”
Vet inte riktigt om jag kan förlåta Justin för att han sparkar en discokula på omslagsbilden. Ja. Vi fattar symboliken. Men så gör man ändå inte, okej Justin? Med den detaljen i full förträngning går det lättare att lyssna på Justins och Timbalands andra samarbetsalster. Även om det inte fanns någon ny ”Cry Me a River” fanns det kandidater som var på god väg upp dit. Och i gråkornigt socialrealistiska ”Losing My Way” tryckte Justin och Timbaland in årets gospelkör.

15. Lindstrøm ”It's a Feedelity Affair”
Om Black Devil Disco Club kanske eller kanske inte är äkta sjuttiotalseurodisco är Lindstrøm det definitivt inte. Här är det den uppdaterade varianten, nästan tre årtionden framåt i tiden. Men rent musikaliskt skulle även ”It's a Feedelity Affair” kunna vara stallkamrat till den ursprungliga Black Devil-skivan i sin Christer Fuglesang-färgade rymddräkt.

16. Nelly Furtado ”Loose”
Skulle jag istället för att lista årets album ha listat årets bästa halvalbum så hade Nelly, tillsammans med Fergie, letat sig väldigt högt upp i listan. Förutom att albumen på många sätt är musikaliskt närbesläktade så bjöd båda skivorna på smått knäckande öppningar. Öppningar som andra halvan av albumet sedan inte är i närheten av att leva upp till. Fergie har bästa starten, men också den sämsta andrahalvan – så som helhet blir det Nelly som tar hem flest poäng i slutstriden. Och i sina bästa stunder når Nelly och Timbaland lika högt som de gjorde när de möttes i Timbaland-remixen av ”Turn Off the Light”.

17. Outputmessage ”Neubulae”
Vilken Aphex Twin man gillar bäst, tja, det finns det förmodligen lika många svar som lyssnare. För oss som gillar Richard D. James bäst när han gör melodisk techno med ambientinslag, som på ”Selected Ambient Works 85-92″ – då var Outputmessages album ett välkommet möte.

18. Termanology & DC ”Out the Gate”
”Out the Gate” är en av de där hiphopskivorna som egentligen bara mest håller fortet. Utan att egentligen flytta positionerna åt något håll, samtidigt som inspirationen hämtas från det tidiga nittiotalets jazziga beat. I synnerhet inspirerade av den hiphop som den störste av dem alla skämt bort oss med i två decennier: DJ Premier. Då spelar det mindre roll att musiken inte skriver några nya kapitel i musikhistoriens annaler.

19. Craggz & Parallel Forces ”Northern Soul”
När jag rankade förra årets bästa album hamnade London Elektricitys själfyllda drum'n'bass-historia ”Power Ballads” allra högst upp. I en genre som egentligen inte borde fungera, som den mesta dansmusik, annat än i singelform, fungerar just den typen av musik synnerligen väl i mina öron även i albumformatet. Även om ”Northern Soul” inte håller sig på det välljudande spåret albumet igenom bjuder det i sina bästa stunder på just den typen av förpackat solsken. Och ”Love Insande” är inget annat än fullständigt fantastisk. Det gör att man kan förbise det hiskeligt fula omslaget.

20. Gnarls Barkley ”St. Elsewhere”
När jag listade 100 fantastiska låtar från 2005 för ganska exakt ett år sedan var ”Crazy” en av låtarna där. Jag konstaterade att den var så bra att jag nästan inte ville höra albumet – en farhåga som förstås infriades. ”St. Elsewhere” blev förstås inte ”Crazy”-bra hela vägen igenom, men Cee-Lo och Dangermouse klarade sig ändå väldigt bra. ”En jävla sjua”, konstaterade Agnes och det kan mycket väl vara så. Ibland är jävla sjuor precis vad man behöver.

Olas albumlistor tidigare år

Årets album 2005
Årets album 2004
Årets album 2003
Årets album 2001+2002