Gästrecension
- As the Roots Undo (CD) Circle Takes the Square
- 2004
- Robotic Empire
Emotionellt
Lyssna
Externa länkar
- Circle Takes the Square
- Officiell sajt.
- Myspace/Circle Takes the Square
- Lyssna lite från Myspace.
Idag har emomusiken flyttats från Rites of Springs DIY-hardcore till något som mer kan beskrivas som en hårdare version av indiepop, som mest består av plastdepressioner och udda frisyrer. Det finns dock de som spelar emo på riktigt, enligt grundtanken. Emotional hardcore. Circle Takes the Square är ett sådant band.
Emo:n blandas upp med musik som lättast beskrivs som om Cradle of Filth skulle göra en coverskiva på band som Saetia eller PG 99. Fast ändå väldigt långt ifrån. Circle Takes the Square bryter tunga partier ut i rent kaos för att några sekunder senare bli melodiöst och nästan balladaktigt. Episka, känslosamma melodier möter långa melankoliska instrumentala stycken med pianoslingor för att återigen övergå till regelrätt kaos. Hårt möter mjukt. Postrock möter grindcore. Man vet aldrig hur musiken kommer att låta en minut senare.
Detta kombineras med två sångare, en manlig och en kvinnlig, vilket gör musiken ännu mer dynamisk. Sången blandas även den från melodiös stämsång till growl och stycken där sångaren nästan låter som han skulle gråta. Men återigen tar Circle Takes the Square stora språng och Drew Speziale låter argare än Henry Rollins och formligen spottar ur sig texten.
Även textmässigt är skivan otroligt bra. Det är ett konceptalbum, men inte med amerikanska idioter utan om hur människor ifrågasätter sina egna liv och meningen med världen. Texterna är tunga, poetiska och fyllda med aggressioner och hopplöshet.
but the more I turn my face from the crowd
the more I feel my backs' increasingly compelled
for the sake of escape, to turn a knife on itself,
a knife of relief, from all the petty insight
Efter att ha lyssnat genom skivan några gånger är jag beredd på att påstå att den här skivan är den bästa som släppts på 2000-talet tillsammans med The Mars Voltas ”Francess the Mute”. Det här är unik musik och alla som uppskattar sådan och inte är rädda för att ge musiken lite tid ska genast kolla upp det här. Skivan sätter sig kanske inte direkt, men det gör sällan riktigt bra musik. Det här är äkta emo som utgår från en enda sak: känslor!
Publicerad: 2006-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2006-12-23 00:00
15 kommentarer
Svartbågade glasögon på.
#
vad är emo?vad är man om man är emo?
#
usch, polotröjemusik
#
jag har svarta bågar!
#
man ska slå dom med glasögon!!!
#
ouch, jag måste säga att jag har riktigt svårt för emo/screamo, kan inte ta det på allvar, känns bara blablabla.. blir oftast väldigt fel när själva 'skriken' kommer in. som tex atreyu, sångarn där låter ju som en stucken gris.. = skit
men å andra sidan, det här bandet har jag inte hört och som sagt så är musik som växer med tiden riktigt bra så man kanske ska ge det en chans utan att ha förutfattade meningar. på med glojärnen!
#
Ovanligt att lördagsrecensionerna får en tia!
Gött att det för en gång skull var rättvist.
Riktigt bra skiva, en av genrens bästa.
och atreyu hör väl inte riktigt till samma genre.
det är väl mest metalkids som lyssnar på dem? dåliga är dem iaf.
#
nja, jag har ju till skillnad från dig inte hört denna skivan men det var mest "Sången blandas även den från melodiös stämsång till growl.." som fick mig att tänka på screamo/emocore band och i min värld så är atreyu ett sånt band. det där med rätt och fel genre kan diskuteras i evigheter dock, frågan är vad som är rätt och fel? hur som helst så var det jag ville komma fram till att band som blandar "melodiös stämsång till growl.." oftast låter skit och återigen skit just pga 'skriken'/growlen, sångarna klarar helt enkelt inte av det.
#
Bandnamnet stavas olika i recensionen och länkarna. Vad är rätt?
#
Anders: Recensionen. Ändrat nu. Tack.
#
säga vad man vill om det här bandet, men inte fan låter dom som atreyu inte.
#
snail: men nu är det fortfarande så att jag inte hört det här bandet. det var ett antagande från min sida, varken mer eller mindre. dom kanske rentav låter som roxette, who knows?
#
Japanska Envy är ett av få band som håller i den så kallade emo/Screamo genren. Så är det.
#
alltså, den här skivan har sina unika poänger, men de som anser detta vara en särskilt starkt lysande stjärna i emocore/chaoscore-whatever-genren har nog inte lyssnat på så mycket musik av den arten. The roots undo är inte bara otajt, det är även ful produktion, (är det gitarrer av papp?) och dåliga growlare (kraftlöst och dålig teknik).
Istället vill jag ge några rekomendationer
Fear The March Of the Flame – Art Damage
vrickat, variationsartat, chaoscore men strukturerad, lätt att drömma sig in i.
Fall Of Troy – doppelganger
kan chaoscore vara vackert i själva chaoset? ja, med en sådan röst och känsla för harmonier.
och framförallt
Underoath – Define The Great Line, kanske 2006 års bästa skiva, progressivt, välspelat och välproducerat, fantastisk growlare.
#
Jag måste nog säga att ”Grejen” som kommenterade skivan som otajt, fult producerad och dåligt ”growlande” nog missat grejen lite. Det som gör att Circle Takes the Square, och just As the Roots Undo, sticker ut är känslan den förmedlar. Att allt inte alltid är helt tajt förstärker bara det faktum att människorna förmedlar en känsla, inte bara spelar in musik. Andra bra exempel på detta är ju italienska Raein som inte heller de spelar helt tajt, men just därför blir så mycket bättre än de gjort om de spelat som Fear Before (som inte alls är ett dåligt band, de är bra på sin grej, men svåra att jämföra med CTtS).
Så bättre tips vore kanske just Raein – Il n’y a pas de orchestre.
Sången/skriken får jag nog avslutningsvis säga att jag anser vara bland det bästa med bandet. Tillsammans med den nästan mytiska känslan musiken skapar passar det lite krax-liknande skriket in perfekt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).