För mig är Monica Zetterlund nästan del av ett kulturarv. Fast hon skulle själv aldrig ha önskat det, den där bruksarbetardottern från Värmland. Och förmodligen önskar jag det inte heller. Kulturarv är kanon. Kanon hämmar.

”Sista gången du var med” är två sena inspelningar med Monica Zetterlund. En spelning på Victoriateatern i Malmö och en på Hultsfred.

Det är en smått fantastisk skiva på många sätt. Monica Zetterlund lyser trots hennes kropps ständiga försök att förmörka lystern. Musikerna är följsamma och ändå obändiga, och Jan Sigurd som sammanställt skivmaterialet lägger sitt piano som grundplatta. Urvalet är medvetet och skönt.

Vemod blandas med humor, och livekänslan gör sig ständigt påmind. Genom presentationen landar vi mitt i svensk jazzhistoria.

Skivan är fantastisk som en minnets följeslagare. Men tyvärr tar nog nostalgin överhanden ibland, vilket kanske drabbar betyget. Det är en skiva med värdighet, inte med mästerverkets perfektionism.

Men Monica Zetterlund håller loppet ut. Hon tycker om sin jazzmusik och sin publik. Och om vi lyssnar på musiker och publik så tycker de om Monica Zetterlund. Jag också. Både för musik, film, TV och revy.

Särskilt speciellt blir det när Monica Zetterlund sjunger ”Måne över Stureplan”. Det är inte långt från tårarna då.