Orup, Robbie Williams och George Michael. Gemensamt? Tja, det finns förmodligen lika mycket som förenar dem som det finns skillnader. Men efter att ha lyssnat på Orups och Robbies respektive senaste album och George Michaels tjugofemårsjubileumssamling om vartannat kändes det på något sätt som att de ändå hörde ihop.

Kanske, förmodligen, är det bara i mitt huvud den nära kopplingen dem emellan är glasklar. Men det hör inte hit. Dagens skiva är följaktligen tre: Orups ”Faktiskt”, Robbie Williams ”Rudebox” och George Michaels ”Twentyfive”. Recenserade separat.

Så nu vet ni.

Vad gäller Orup ligger han bra till om jag skulle ställa samman den där listan över de svenska artister jag håller främst. Hans fyra första skivor skivor innehåller fler smått odödliga popklassiker än de flesta får ur sig under en livstid. Lägg till det han gjorde med Cia Berg först som Ubangi och sedan Thereisnoorchestra och vi får ytterligare ett gäng låtar att leka med, även om det här kanske mer handlar om ”charmigt” än något annat.

Femte skivan, ”Jag vände mig om, men det var ingen där”, kändes däremot inte riktigt lika kul. Sedan blev det guldgrävande och… tja, inte särskilt mycket mer. Åtminstone inte särskilt mycket kul. Jag vet inte ens om jag hört de två album Orup släppt de senaste tolv åren från början till slut. Förmodligen inte.

För Orup kom förstås den stora comebacken i och med Lena Philipssons melodifestivallåt ”Det gör ont” och de två Lena-album som följt sedan dess.

Det vore väl fel att säga att jag tycker att det här materialet tillhör det bästa Orup gett ifrån sig.

Men det som trots allt fick mig att hoppas på att en ny Orup-skiva inte skulle bli så pjåkig var en låt från Lenas andra Orup-album: ”Den högste”. Blåögd handklappspopsouldisco med starka ekon från artister som Simply Red.

Jodå. ”Den högste” dyker upp även här. Eller nästan. Förutom att titeln ställer ”Sjung Halleluja (och prisa Gud)” i samma tematiska ringhörna som ”Den högste” är det charmigt gungande och stråkdränkt handklappspop enligt samma mall.

Det är ju alltid då som Orup varit som bäst. I frammejslandet av snygga popmelodier iklädda figursydda danskostymer. Tyvärr blir det allt för lite av den varan. Faktum att ”Sjung Halleluja (och prisa gud)” faktiskt är den enda låten i den kategorin.

På ”Faktiskt”, Pet Shop Boys-titeln till trots, blir det väldigt lite av den elektronikförpackade pop som jag förknippar med Orup. Ännu mindre av soulmannen. Istället är det rätt traditionell gitarrpop av mogentyp, powerpop som ekar ännu mer åttiotal (”Ett regnigt regn” är mer än något Primitives ”Crash” på svenska – och faktiskt en av skivans bättre låtar), några ”Regn hos mej”-doftande ballader och några spår med The Cure och sentida Depeche Mode körda genom ett Kent-filter (stråkarna i ”Med dej i mina tankar” är väldigt snygga).

Visst. Det är inte oävet. Självironiska texter som ”hon var en indiedrottning ifrån Vänersborg / hon hade kort svart page / och tyckte jag var gammal och allt för folklig / men hon hade mitt första album” och ”ett väldigt regnigt regn” lockar fram svaga leenden. Refrängtexten till ”Indiedrottning” sammanfattar dessutom Orup på ett synnerligen träffande sätt. Orup ligger långt ner på listan över artister de flesta erkänner att de gillar, men de flesta har något slags förhållande till hans musik. Framförallt i takt med att promillen stiger och egosköldarna sakta fälls ner.

”Faktiskt” kommer däremot inte bli en av de skivor jag kommer att återkomma till särskilt ofta. Orup har gjort så väldigt många bättre låtar än de som är samlade här.

Faktiskt.