Ung man med hatt och gitarr. Den enda likhet han kan komma på mellan Manhattan och Trollhättan är att båda är iskalla.
Kristoffer Hedberg är minst sagt entusiastisk. Varför sitta och vänta på att någon ska ringa en när man kan starta sitt eget skivbolag och ge ut sin egen skiva. Så det är vad han gjorde.

Som en av den nya tidens poetiska låtskrivare har han alla givna attribut; tidigare nämnda hatt, lite svår uppsyn och överartikulerade textrader.

Låten ”Trollywood” har blivit en stor hit i Trollhättan, frågan är varför. Kanske är det en hatkärlek till staden som får Hedberg att skriva rader som: ”Åsikter uttrycker vi bakom ryggen. Och irriterar varann precis som myggen. Men ingen känner mannen i parken. Han är väl en av alla dom som fått sparken. Här bryr man sig bara om en fast lön. Och att hamna först i kön.”
Han nämner också filmstjärnor och att bli full på krogen och köpa bokhyllor från ett välkänt möbelvaruhus.

Låten är en väldigt insiktsfull och ganska modig betraktelse av en hembygd. Såsom många unga män har han blickarna mot något bättre och större än Trollhättan. Skildringarna av New York är målande på gränsen till pretentiösa.

Det gäller förresten för hela skivan, samtidigt som Hedberg uppenbart är en talangfull textförfattare så är lyssningen ibland olidlig.

Han är dessutom skicklig på gitarr, de flesta låtar är Hedbergs gitarr och röst men han är även uppbackad av ett fullt band med lika överartikulerade körsångerskor.
Om man gillar Peter LeMarc så kommer man antingen älska det här eller tycka att det bara är härm. Det här en en ganska kraftig flirt. ”Du är gammal och jag är ung. Du är en kvinna och jag är en pojke som tror att jag är kung”.