Amy Lee verkar ha fått dras med sin beskärda del av demoner sedan sist, framgångarna med ”Fallen” till trots. Pojkvännen fick ge sig av, det faktum att hon sjöng ordet ”fuck” på live-plattan ”Anywhere but Home” skapade rabalder i hyckleriets högborg USA och sist men inte minst drabbades en av bandmedlemmarna av en stroke vill jag minnas.

Och demonerna verkar hon ha tagit med sig till ”The Open Door”, för svärtan och kvalen är än större här än på debuten och textmässigt behandlas ovan nämnda ämnen, om än bara på ytan.

Inget ont i detta, å andra sidan. Glad gothrock, vem vill ha det, liksom?

Men det verkar ha speglat av sig mer än i texterna, för låtarna på ”The Open Door” är mer invecklade och mindre medryckande än sist. Där ”Fallen” ändå ståtade med låtar som satte sig som klistermärken, saknas dessa element på ”The Open Door”. En positiv sak kan tyckas, ett mognare låtskriveri kan vara av godo helt klart. Allt handlar om vad man förväntar sig.

Och det är inte vad jag vill ha ut av Evanescence. Jag vill ha refrängerna som sätter sig, de enkla låtarna som jag kan slölyssna på. Inget jag behöver anstränga mig det minsta för att lyssna på.

Därtill stör jag mig, återigen, på att de ska envisas med att dränka musiken i allt för påtagliga semiorkestrala element. Jag inbillar mig att bandet egentligen har vad som krävs för att skriva framgångsrika gothdängor, men man gör det så svårt för sig.

Amy Lee har rösten även om den tar väl stor plats, här och där glimtar gitarren till med snygga rifff och att Rocky Gray har kunnandet att spela inspirerande trummor visade han på ”Anywhere but Home” där han tilläts ta lite mer plats och till och med bjöd på lite dubbeltramp.

Av flera skäl får vi hoppas att Amy Lee får det lite lättare inför nästa släpp.