Ska väl låta det vara osagt om Jan Jelinek är någon större djurvän men det ligger nära tillhands att misstänka att han åtminstone inte har allt för mycket emot djurstudier om man får tro titeln och bilden på hans senaste album. Men även om han på något sätt har inspirerats av djurvärlden på Tierbeobachtungen märks det inte nämnvärt varken i sound eller tematik.

Snarare handlar det om ännu ett steg bort från äldre mer inbjudande skivor som Loop-Finding Jazz Records och en fortsättning på den mer improvisatoriska och experimentella väg han gav sig in på med förra årets Kosmischer Pitch. Precis som på den är utgångspunkten en egenhändigt hopsnickrad variant av elektroorganisk psykedelia insvept i ett rejält moln krautrök. Fast med skillnaden att renodlingen mot stämningsbyggande är än mer påtaglig.

Nu har Jelinek förvisso aldrig direkt varit känd för sina glada lättnynnade melodier, tvärtom, men fullt så lös i lederna har musiken inte varit hittills. Men även om Tierbeobachtungen kan framstå som abstrakt i stora stunder blir det aldrig ointressant. En förklaring är att Jelinek, trots att musiken till en början verkar flyta omkring helt planlöst, ändå har haft en genomgående struktur. Inte bara genom att allt bygger på samma repetitiva grepp, pulserande gitarrloopar och analoga veteransyntljud. Framförallt har Jelinek sett till att tempo och den långsamt gungande rytmen knappt skiljer sig åt mellan spåren.

När han dessutom i ett redan drömlikt tillstånd avsiktligt knastrar till ljudbilden med mängder av mjuk distorsion är det än lättare att nästan, men bara nästan, missa de fina detaljerna. Som att smidigt betitlade, The Ballad of Soap Und: Die GEMA nimmt Kontakt auf någonstans långt där nere skulle kunna vara en muggig träskblues inspelad på en dammig veranda eller att Happening Tone med hjälp av det varmaste vita brus som hörts sedan My Bloody Valentine svävar ut i något särdeles drönande vackert.

Tierbeobachtungen är musik för den korta stund när det sista skymningsljuset hänger kvar innan mörkret tar över. Där spelar Jelinek upp en vacker overklighet och låter den driva omkring på ens inre filmduk.