Recension
- Ebba Forsberg (CD) Ebba Forsberg
- 2006
- Eboth/Bonnier Amigo
Om november kunde låta
Lyssna
Externa länkar
- Ebba Forsberg
- Hemsida.
- My Space: Ebba Forsberg
- Ebbas space.
- Eboth
- Ebba Forsbergs bolag. Inte bara musik.
Det går långsamt. Ett lågmält trummande lägger sig bakom mjuka basgångar. Toner från piano och gitarr stryker under de försiktiga tonerna och ger kraft åt starka melodier. Stråkarrangemang och något enstaka blåsinstrument fyller ut ljudbilden och ger plats åt Ebba Forsbergs känsliga sång. Hon sjunger ord och meningar som berör. Ibland tunt och skört på gränsen till krackelerande, ibland med sorgens styrka. Med en röst som är så fin att det är makalöst. Det låter osminkat. Ärligt i varenda ton. Inte ett dugg pretentiöst, trots mina pajiga ord.
Ebba Forsberg är fortfarande en artist i musiksveriges glesbygd. Långt ifrån listhets och fingertoppskänsliga trendmusikälskare. Ofta när hon omnämns eller intervjuas hänvisas till hennes insatser som musiker bakom kända män eller det faktum att hon knöts till Madonnas Maverick och genomförde en viss satsning i USA. I många artiklar och recensioner av den här skivan får det faktum att Love Olzon producerat nästan mest utrymme.
Sjukt.
På det här, hennes tredje album, samsas tio bitterljuva långsamlåtar som varsamt och vemodigt bäddar in trasiga och otrasiga historier. Om november 2006 kunde låta, skulle november 2006 låta som Ebba Forsbergs musik. Med jazzbluesiga blåtoner bygger hon små stämningar. Och stora stämningar. Hon sjunger om svek och osvek, kärlekens fram- och baksida, små tankar på ett stort sätt. Och det är alldeles underbart att lyssna på. Mina tankar vandrar ibland iväg till de allra starkaste låtarna på The Cardigans â€Long Gone Before Daylightâ€. Eller kraften i Neko Cases allra starkaste vemod. Men mest av allt till Ebba Forsbergs två tidigare album. Starkare än många mer uppmärksammade och hyllade.
Märkbart osynliggjord har Ebba Forsberg gjort ett av höstens – och årets – absolut viktigaste, bästa och mest minnesvärda album. Tio låtar som var och en knäcker den starkaste a-människa. Ett album som går in under huden på mig som är patologiskt beroende av ett vemodigt, långsamt och skört ledmotiv just nu.
Känsligt, på gränsen till ont. Svårt för Grammis-juryn att förbise.
Publicerad: 2006-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-28 08:54
5 kommentarer
Vackraste rubriken jag har läst från er. Så vacker att jag inte behöver läsa resten av recensionen för att vilja höra skivan. Tack.
#
Det finns fyra personer, förutom mig själv, som direkt kan få mig att gå köpa en skiva. Två av dem är mina bröder, en är min vän och den fjärde är Fredrik Welander.
Tack Fredrik.
#
Rysligt bra.
#
eftersom love sopan olzon är med påplattan kan man avfärda det som bajs utan att lyssna.
#
njae… jag tycker om den här sortens musik men jag tycker att hon inte varierar sig någonting… är det så här november låter, så vill jag att det snabbt blir december.
#
Kommentera eller pinga (trackback).