Det här att vara ledsen är så mycket lättare om man har någon som John Darnielle. Han framstår som en ledsenhetens gudfader där han sitter ensam i The Mountain Goats studio.

Det är mest han som är huvudpersonen i bandet. Lite på samma vis som King Creosote filade ihop hundratals poplåtar för sig själv och slog igenom år senare blev Darnielles första framgång ”The Sunset Tree”.

Skivan behandlade hans oharmoniska förhållande med sin pappa. Det verkar som att hans terapisession blev popguld i mångas öron. Han har behandlat klart pappan men har oh så mycket kvar. Och tack för det!

Det här är den sortens melankoli och sorgsenhet som känns lite som en väldigt ullig och varm tröja. Många tycker att han är mörk och svår men jag kan inte annat än att se detta som ljuset i tunneln. Taskig barndom i all ära men om det framkallar en sådan här kreativitet var det inte enbart en tragedi.

Någon kallade Darnielle för världens bästa lyricist som inte håller på med hiphop. ”Get Lonely” känns lite som en modern Amerikansk novellsamling. Meningsbyggnader och ironi utmejslade med stor precision. Hans röst är ganska nasal och vek på det sätt att den aldrig tar i utan mest ligger som en mjuk berättarslinga.

Även om man inte är en textentusiast så är musiken i sig lika njutningsbar. Det är den sorts skiva som lätt kan ligga i bakgrunden och låta bra men som ibland gnistrar till med fantastiska arrangemang.