Generellt sett tycker jag oftast att postrock är ganska svårt att få grepp om eller sätta fingret på. Postrock är en väldigt abstrakt musikform som kräver sin tid för att man ska komma in i den och det handlar mer om fantastiska partier än ögonblick och hela låtar.

Red Sparowes har dock lyckats med att konkretisera det abstrakta genom att både debuten ”At the Soundless Dawn” och ”Every Red Heart Shines Towards the Red Sun” ringas in av den lilla historia som låttitlarna bildar tillsammans. På nya given har historien dessutom givits en än mer konkret touch då den grundar sig i det stora språnget i Kina 1958. Personligen väljer jag att konnotera den som en satirisk berättelse om att alltför blint följa en ledare och vad detta kan få för konsekvenser, en tanke som ger musikens stundtals tunga melankoli en skrämmande dimension.

Musikaliskt är det i mångt och mycket samma lika som senast. Postrock med klara kopplingar till genregiganter som GYBE!, men återigen med ett mer direkt och fast anslag. Och ”Every Red Heart Shines Towards the Red Sun” innehåller både fantastiska partier och ögonblick.

För ett tag sedan fanns det en tråd på vårt diskussionsforum om ”De fem bästa ögonblicken i musik någonsin”, för övrigt en av de bättre trådarna någonsin på forumet, och den tråden har fått mig att fundera över de här ögonblicken. Och jag tror att ett infinner sig redan på första låten av ”Every Red Heart Shines Towards the Red Sun”.

Efter drygt tre minuter stannar låten upp och bandet ger sig in i en crescendouppbyggnadsfas, på sant postrocksmanér. Men där jag tycker att alltför många band hamnar i ett kakafoniskt utdraget crescendo, väljer Red Sparowes att en och en halv minut senare lägga in ett grymt effektfullt break: två slag på virveln, resten är tyst. Sedan är de tillbaka i låten igen. Genialiskt enkelt.

Ska jag sedan lyfta fram ytterligare ett parti så blir det inledningen till den fantastiska låten ”Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvests Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In.” Gitarren formligen vältrar sig i svärta inledningsvis och melodin påminner om början på titelspåret till Neurosis briljanta platta ”A Sun that Never Sets”. Sävligt, sorgset och helt fantastiskt bra.

”Every Red Heart Shines Towards the Red Sun” är sammantaget en riktigt bra skiva. Och fortsätter Red Sparowes bara att frigöra sig ännu mer från postrockens konventionella grepp, utan att för den skull göra för mycket avbön, kan de komma att skapa storverk. Nu låter det lite för bekant för att de största superlativen ska tas fram.