När man lyssnar på musik finns det alltid några namn som kommer att betyda lite extra. Inte nödvändigtvis för att det är de som man kommer att lyssna mest på de kommande åren. Kanske inte ens de artister man kommer tycka om några år senare. Men de finns där ändå.

Namnen som kommer att definiera en genre eller kanske till och med ens musiklyssnande.

A Guy Called Gerald, eller Gerald Simpson kommer för alltid vara två saker för mig: house och ”Voodoo Ray”.

Även om Gerald under hela nittiotalet arbetat vidare från startpunkten i slutet av åttiotalet har han inte gjort något i närheten lika bra som ”Voodoo Ray”. Oavsett om det handlat om hans utflykter ut i techno och drum'n'bass eller olika smaker av den (acid)house-musik där det började så har jag aldrig träffats lika hårt av något han gjort efter just ”Voodoo Ray”.

Hur mycket av det som faktiskt handlar om att ”Voodoo Ray” är en sjujävla låt och hur mycket som helt enkelt är nostalgi låter jag vara osagt.

Nu skriver vi 2006 och A Guy Called Gerald ger oss ”Proto Acid – The Berlin Sessions”. Ett tilltag som oundvikligen får mig att jämföra Geralds album med Juan Atkins fjolårsalbum. Dels för att det handlar om två av dansmusikens pionjärer som fortfarande är aktiva. Dels bär båda skivorna titeln ”The Berlin Sessions”. Men framförallt handlar det i grund och botten om musik med tydligt släktskap sinsemellan.

I båda fallen rör det sig om musik som hör hemma långt under dagsljusnivå, i gränslandet mellan den allra tidigaste acid-housen och techno. Strippat, mörkt och instrumentalt.

Den stora skillnaden mellan det Juan gav oss förra året och det Gerald gör nu är upplägget på skivorna. ”Proto Acid” är egentligen inget annat än ett lite mer än timslångt DJ-set där korta passager vävs samman sömlöst över 24 spår. Juan däremot koncentrerade sitt arbete till ett fåtal spår som byggdes upp just som enskilda, individuella spår. Byggda kring återkommande teman stoppades element in och plockades bort – hela tiden med en riktning och en intressant dynamik. På ”Proto Acid” försvinner den här biten nästan helt. Inte helt oviktigt är att Geralds musikaliska kreationer inte håller tillnärmelsevis lika hög nivå som Juans vid en direkt jämförelse. Undantag finns, men istället för att tillåta de spåren att växa och blomma ut klipper Gerald de spåren i förtid med ett barns otålighet.

I pressmaterialet talar Gerald om vilket befriande beslut det var att frigöra sig från sång-tvånget. Att kunna arbeta helt utifrån eget huvud i sitt skapande.

Mycket möjligt. Själv känner jag att det skulle vara precis något sådant som kunnat ge ”Proto Acid” den dynamik och det fokus den nu tyvärr saknar.

När Gerald i pressmaterialet också beklagar sig över dagens uppdelade klubbklimat där man inte längre kan gå ut och höra r'n'b och techno mixas ihop på lika villkor – att klubbar bara väljer att spela en viss typ av musik – kan jag inte låta bli att undra: varför lät han inte ”Proto Acid” bjuda på just en genreöverskridande resa istället för det enkelspår han nu valde?