Min första tanke är att jag faktiskt lyssnar på Damien Rice och inte alls debutanten Fionn Regan. Regan använder rösten på samma sätt och rent melodiskt hör jag till en början ingen skillnad. Men det är en tanke som varar en kort stund. Snart visar Regan prov på en betydligt mer energisk och rak stil, med ett vagt folk-anslag, nånstans mellan nämnda Rice och Ryan Adams, dock utan lika tydliga referenser bakåt.

”The End of History” är musik att bli glad av. Det är så fruktansvärt enkelt och melodiskt med ett jävla sväng. Inget stirrande i golv, ingen falsk blygsamhet eller skäggväxt för att dölja akademikerutbildning och artikulation. Väggmålningen på det rådjursögda omslaget är måhända infantil men The Boy Least Likely To sitter tryggt kvar på tronen med sina huvudfotingar. Fionn Regans bilder (han har gjort både väggmålningen och teckningarna i bookleten) är svartvita, anonyma skapelser med stor detaljrikedom. Lite som hans musik. Så enkel. Men under ytan finns de mest skarpa humoristiska texter och en oerhört stilsäker debutant.

”I apologise I seem to have arrived home with items in my bag from your house, there's some cutlery, a table cloth, some Hennessy and a book on presidents deceased. I'll have them Fed-Exed to you.”

Med treminuters-noveller fyller Fionn Regan ”The End of History”. Hans klara röst berättar till ett enkelt gitarrkomp, ibland med trummor och stråkar närvarande. Det är lite som en sagovärld, en egen, okomplicerad värld utan särskilt många uttryck utifrån. En perfekt värld för höst och vinter där tedrickarballader helst bytes mot nån som vet att underhålla.