Wikki-wikki-wikki.

Ingen som har något som helst intresse för åttiotalets electro-scen lär ha missat namnet Newcleus. Som så många av det årtiondets dansmusikpionjärer var Newcleus livslängd som skivartist rätt blygsam (två album i mitten av åttiotalet var allt det blev), men det räckte för att göra ett ordentligt avtryck i musikhistorien.

”Jam On Revenge (The Wikki-Wikki Song)” kom att bli en av electrons mest klassiska låtar. Och en av de mer definierande.

Eller om vi säger så här: det finns en anledning till att ”Jam On Revenge” (eller ”Jam On This”) varit en vanligt förekommande gäst på de flesta seriösa electro-samlingar som satts samman det senaste decenniet eller så.

Nu är inte ”Destination: Earth” första gången Newcleus samlas på cd. Återutgivningsexperterna Rhino gav 1997 ut en hyfsat ambitiös samling, men ”Destination: Earth” ska däremot vara första gången som en samling av det här slaget fått gruppens officiella godkännande. Och lite otippat är det svenska Soultec som ger ut den.

Det som tidigare i år började med utgivning av tolvor innehållande remixer av titelspåret har alltså nu blommat ut i en titt tillbaka på Newcleus korta karriär. En återblick som också bjuder på outgivna versioner av de mest klassiska låtarna.

Grovt uppdelat består ”Destination: Earth” av tre delar. Uppskjutningen sker till tonerna av titelspårets elektronifierade och maskinella soulrytmer som de lät under åttiotalets första år. ”Why” fortsätter i samma spår, med influenser av Jean Michel Jarre. Och ett jazzigt pianosolo som jag hade kunnat tillskriva Larry Heard.

Skivan andra, och omfångsmässigt största, del är förstås den renodlade electron. Piskrytmer, robotröster, Kraftwerk-slingor och teman som datorer, cyborger, teknologi och rymden. En del som förutom ”Jam On This” och ”Jam On Revenge (The Wikki-Wikki Song)” också bjuder på nästan lika klassiska ”Computer Age (Push the Button)” och ”Automan”. Musik som låter förvånansvärt odaterad så här två årtionden senare. Och som framförallt fortfarande svänger lika mycket.

Efter det blir det en lite mer ofokuserad avslutning med maskinell åttiotalshiphop på Mantronix basketplan, fast utan att vara lika intressant. Party-mixen av ”Jam On This” är sist av allt helt okej, men känns rätt onödig i det stora hela.

Behöver du då ”Destination: Earth”? Kanske inte. Gillar du åttiotalets electromusik har du säkert redan ”Jam On Revenge”, samlingens mest klassiska spår, på åtminstone en samling sedan tidigare. Det räcker säkert för de flesta. Men om du gillar åttiotalets electromusik kan det säkert vara så att du har svårt att få nog. Att du vill ha mer.

Då är ”Destination: Earth” precis det du vill ha.