Paul Weller, ni vet han som för en evighet sedan spelade in ofta perfekt popmusik i The Jam och The Style Council, firar att han verkat i branschen länge nog för att hyllas för sitt livsverk. Han gör det genom att släppa en dubbel med gamla och nya låtar inspelade på Alexandra Palace i London den femte december 2005.

Jag har lyssnat och lyssnat och försökt hitta en anledning att spela den här skivan fler gånger än den nu snurrat. Jag kan för mitt liv inte komma på ett skäl. Inte ens Andres Lokko kan väl försvara den här sörjan av åderförkalkad gubbarock som Weller valt att dela med världen?

Ibland är det småputtrigt, men tandlöst. Mest hör jag tjock och slapp fläskrock med utdragna gitarrjam och meningslösa trumsolon (lyssna på massakern av ”In the Crowd” till exempel). Bevare mig väl. Hur kan något som från början var så bra bli så bedrövligt?

Säljes till högstbjudande.