De började med att bygga en studio i Harlem. När de byggt studion spelade de in ett album. Efter att ha gett ut albumet gjorde de sin första live-spelning. De gjorde många spelningar. Numera är de inne på tredje albumet och låter live även på skiva. På ett ganska tråkigt sätt.

Hamilton Leithauser sjunger från tårna, med sina lungors fulla kraft. Artikulerar likt en arg, spottande Dylan, med samma resultat som de flesta. Inledande ”Louisiana” hamnar referensmässigt lite för nära legenden. Basen, drivet och sången. Men så kommer stegringen, blåset och vändningarna och bevisar New York-kvintettens egenart. Egenart kanske är att ta i förresten.

Jag har Mattias Hellbergs röst i bakhuvudet, en fimp i tangenbordet och en starköl i handen. Jag kallar det inte pubrock. Det är betydligt mer sofistikerat. Jag tycker om trum- och orgelintrot i ”All Hands and the Cook”. De gälla gitarrerna i ”Don't Get Me Down”, det tunga i basen och trummorna. Det hysteriska drivet i ”Tenley Town”. Det är sången jag inte står ut med.

”A Hundred Miles Off” är hyfsat ospännande rock med ljusglimtar i melodier och arrangemang men som faller med rösten på världens äldsta trettiofemåring.