Han har gjort några riktigt bra låtar, Henry. Eller Magnus Ericsson som hans mer kända personlighet kallas. I sorgligt underskattade Dynamo Chapel gjorde han bredbent rock i Springsteen-land och strålande soulballader. Nu kör han de melodierna genom en elektronisk kvarn och får fram musik i en vägkorsning. Eller en rondell med ganska många in- och utfarter.

Som i underbara ”Riktigt folk flyr” där ett piano som andas Roy Bittan möter en bas som ångar Peter Hook. E Street Band-sväng korsat med New Order-driv. Hela tiden med surrande små elektroniska insekter runt öronen. ”Det är bara vissna löv och riktiga kräk som blåser fram längs gatorna inatt”, sjunger han i låtens första takter. Jag är inte säker på att jag förstått vad han försöker säga med orden, men för mig har låten blivit en gladcynisk nationalsång om svenskheten. En låt jag verkligen tycker om att lyssna på när jag rör mig på trottoarer som återigen tagits över av vardagsmän och vardagskvinnor med något jagat i blicken.

En svensk tiger. Riktigt folk flyr.

Det är inte någon vacker bild Magnus Ericsson målar upp av sin omgivning. Låtarna vibrerar av frustration och irritation. Han använder ett rakt och ganska antipoetiskt språk för att sparka såväl uppåt som nedåt. De som bestämmer och de som låter sig bestämmas över – alla får sig en känga av kverulanten Henry Chapman.

Musiken stryker under orden med tjocka röda streck. Tunna ljud som ibland är rent dissonanta blandas och ger full fart framåt. Det gör låtar som ”Riktigt folk flyr”, ”Om sanningen ska fram” och ”Farväl grymma värld (ett svins klagan)” levande som brutala små barn. Små rockenroll-barn som fått laptops istället för gitarrer och stjäl all uppmärksamhet.

Ibland är han farligt nära pekoralets gräns med socialistiska plattityder. Haranger som är lika tomma på mening som en valstuga. Men som helhet är de här låtarna ett intressant och personligt skrik på något. Jag har inte förstått vad eftersom låtarna spretar åt så många olika håll.

Men det är nästan det bästa. Jag blir lätt frustrerad av att lyssna på ”Futurum”. Precis som jag blir när Mattias Alkberg BD, David Sandström eller någon annan bitter musikman skriver om sitt land. Hårt, men rättvist. Gnälligt, på gränsen till irriterande. Surt, men ändå bra.

Kärvt är ordet.