Ipecac (Mike Pattons skivbolag) ger ut mycket konstiga skivor. Under skivbolagets första år gavs det ut en skiva med titeln ”Great Phone Calls” med en kille som hette Neil Hamburger. Skivan innehöll just telefonsamtal. Vad som gjorde samtalen great är svårt att veta, för de var inte speciellt roliga eller givande, utan bara konstiga (och dessutom med rätt taskig ljudkvalité). Samma människor som gjorde Neil Hamburger-skivan har nu gjort ”The Final Relaxation”, under annat namn förstås.

Så vad är då ”The Final Relaxation”? I likhet med Neil Hamburger är det ingen direkt musik på skivan. Om man inte kallar feedbacken som sätter igång efter en kvart för musik. Till skillnad från Neil Hamburger är det inte en massa olika spår utan istället ett enda spår på 35 minuter. Istället för musik får vi höra, vad som förefaller vara, en äldre man berätta om The Golding Institute och vad de kan göra för dig. Det visar sig att The Golding Institute är en organisation som har gjort en självhjälpskiva som ska få dig att slappna av. Slappna av för alltid! Genom att lyssna på den äldre mannens röst ska vi slappna av mer och mer för att sedan somna in och aldrig mer vakna.

Nu har jag inte riktigt gjort precis som man är tillsagd att göra när man lyssnar på skivan, men efter att ha lyssnat på den 3-4 gånger har jag fortfarande inte dött. Om syftet med skivan var att få människor att dö, tror jag den misslyckats. Om syftet med skivan var att roa konstiga människor med svår köpa-allt-som-ges-ut-på-det-här-och-det-där-bolaget-syndrom, så har de väl lyckats något bättre.

Det är svårt att betygsätta en sån här skiva. Vad ska man betygsätta? Meningen med skivan? Vad är meningen med skivan? Jag älskar Ipecac Records. Jag älskar Mike Patton. Jag älskar det faktum att bolaget kan gå mellan att släppa Peeping Toms debutalbum, som överlag faktiskt är väldigt kommersiell, till att släppa en skiva som inte innehåller någon musik överhuvudtaget och som utan tvivel kommer bli en förlustaffär för bolaget. Jag älskar det faktum att de ger ut precis vad de vill, utan att tänka på den kommersiella faktorn i musiken. Dock blir det svårt att gilla precis allt de ger ut, eftersom tänkandet Vi ger ut vad fan vi vill ofta leder till kommentaren Men vi vill inte höra allt ni vill ge ut!.