Åh, dessa fantastiska Kanadensare som vet hur man angör en fantastisk tredje skiva. Hidden Cameras är äntligen tillbaka, ja äntligen. Det är tre år sedan ”The Smell Of Our Own” anlände och golvade ganska många och lämnade en del oberörda. Hur som helst hade ingen hört gaykristenfolkkyrkmusik förrut. 2004 års ”Mississauga Goddam” var minst lika bra och bevisade att den första skivan inte bara kom till av någon vidunderlig tur.

Nu kan man lätt känna igen Hidden Cameras sound, på samma sätt som en slajdig gitarr säger U2 eller ett långt inledande stön säger Mariah Carey. En galloperande stegrande himlasträckande rythm säger Hidden Cameras. De fyller ett hålrum mellan gospel och pop som man kanske inte visste att man saknade men tänk vad tomt det skulle vara om de försvann.

Visst är det pop men det är så mycket mer. Hidden Cameras är ett av få band som lägger lika mycket energi på underbara arrangemang som på litterärt eftertänksamma texter. Även fast refränger ofta bryter ut i aaaaaaaah-kavalkader ligger det mycket tänkande bakom textförfattandet. Joel Gibb som kanske är världens mest underskattade männsika har ett helt manifest i bakhuvudet.

Inför släppet av ”Awoo” har han uttalat sig om teman och interna resor. Awoo heter så eftersom Joel Gibb gillar iden att namnge en skiva efter ett läte, som ett djurläte fastän det kan innebära andra saker. Månen är det största temat och lätet är det av en hund som ylar mot månen (gör verkligen hundar det förresten, och varför?). Månen styr omloppet av energi, vätskebalanser i kroppen och stora krafter som ebb och flod.

Om ett mediokert popband gjorde en låt vars text gick: ”She's gone and I'll never see her face again.” och kallade den ”She's gone” hade man kunnat dra slutsatsen att den handlade om en brud som tröttnat och gjort slut. Men det här är hur uttänkt Gibb är: hon är ett anima, en Jungiansk teori om att varje människa har en skuggmänniska av motsattkön som är förtryckt inne i psyket. Att hon har försvunnit är alltså något positivt, en befrielse. Det speglar även tillbaka på månen som lever i sin egen skugga. Det ryms ett otal fler teorier och beräkningar och symbolik i den här skivan som den som är intresserad kan kolla upp.

Det man behöver veta är att det här är en utmärkt fortsättning på ett väldigt lyckat musikmöte som är de 12-13 någonting medlemarna i Hidden Cameras. Gibb beskriver det som ”This is our sex death cult album”. Samtidigt som de faktiskt blir bättre och bättre så saknar jag en ”Ban Marriage” eller en ”A Miracle” eller en ”Bboy”. En sång som får en att dåna av hänförelse. Det hade fyllt i den tioende pluppen.