Sufjan Stevens har förklarat att han inte alls har bråttom med sitt projekt att musikaliskt tolka femtio stater. ”The Avalanche” är det andra albumet om Illinois och han kommer göra tio album på samma tema om någon stat kräver det.

”The Avalanche” är lika mastigt som ”Illinois”. Tjugoen spår. Sjuttiofem nästan övermäktiga minuter. Längden på albumet känns skrämmande först. Speciellt som det handlar om omarbetade och överblivna låtar. Hur länge kan man egentligen harva på om samma sak? Men liksom tidigare tar historierna och berättandet snart över. Stevens skivor är snarare landskap och miljöer än ett antal musikstycken som följer på varandra. Få spår handlar om personliga upplevelser. I ”Pittsfield” och ”The Mistress Witch from McClure (or, the Mind That Knows Itself)” blir det däremot sådär otäckt och vackert som i ”Casimir Pulaski Day” på föregångaren.

”The Avalanche” är enklare än ”Illinois”. Storslagenheten står tillbaka för enklare och fler akustiska melodier. I övrigt går albumen hand i hand, som det dubbelalbum som från början avsetts. Förmodligen hade jag klarat mig utan ännu tre versioner av fantastiska ”Chicago”, här med tilläggen ”acoustic version”, ”adult contemporary easy listening version” och ”multiple personality disorder version”, men det är mindre viktigt här. Faktum är att ”Chicago” känns som refrängen på melodin som utgör ”The Avalanche” och de övriga spåren är verser.

”Acoustic version” talar för sig själv, enkel och viskande med stämmor av Rosie Thomas, ”adult contemporary easy listening version” med trumpet och finstämd som en skolavslutning och ”multiple personality disorder version” fullkomligt störd i högre tempo och med handklapp. Det finns risk för att tröttna. Jag är tacksam för den luftiga och blippiga ”Inaugural Pop Music for Jane Margaret Byrne” och jazziga ”Carlyle Lake”. Spår som bryter av och skapar liv. Även om arrangemangen stundtals är briljanta återkommer de lite för ofta. Speciellt när man redan lyssnat sönder ”Illinois”.