Ed Harcourt inledde det nya millenniet med att släppa "Maplewood" och lovade i och med den en lysande framtid. Avslutande spåret "Whistle of a Distant Train" sände ut Tom Waits-vibbar och var som en blandning mellan den underbaraste poplåt och den brötigaste blues som nått ut till folket på flera år. När fullängdaren "Here Be Monsters" kom, året därpå, lämnades ingen besviken och själv var jag frälst. Ed var soundtrack till hela min sommar och jag var totalt övertygad om att den mannen aldrig skulle kunna göra något dåligt.

Sedan kom bakslaget. Uppföljaren, "From Every Sphere", var en blek historia utan allt det där som var så utmärkande för de två tidigare alstren. Det som då nådde mina öron var ganska polerat; någon bångstyrig elgitarr här och var och singer/songwriter-pop i mängden. Besvikelsen var djup och den blev bara ännu djupare när tredje albumet "Strangers" kom 2004. Mer av samma vara, med alltför svulstiga arrangemang och anonyma gitarrorgier. Jag var redo att ge upp hoppet, lägga Ed på hyllan och glömma att han någonsin släppt något efter "Here Be Monsters". Det är dock väldigt svårt att lägga band på nyfikenheten, och efter en kort stunds tvekan bestämde jag mig för att ändå åtminstone lyssna på nya "Beautiful Lie". Det är ett beslut jag inte ångrar för en sekund.

Det finns filosofer som hävdar att tiden är en cyklisk dimension och om vi ponerar att de har rätt måtte Ed Harcourts liv bestå av sexåriga cykler. "Beautiful Lie" tar nämligen vid där "Whistle of a Distant Train" klingade ut i natten och lämnade oss med en bitterljuv och vemodigt molande känsla. Pianoslingor som flätas ihop med smäktande stråkar, Ed låter rösten ta den plats den förtjänar och allting är precis så som Ed Harcourt ska vara. I somliga partier är röstlikheten med Rufus Wainwright påtaglig, men sedan kommer "The Last Cigarette", en pekoral om att sluta röka. Bara en sista cigarett först och den allra sista cigarettens ljuvlighet. Ed sjunger som om det var ett sista andetag saken gällde, som om hela hans liv hängde på det och det är det som gör hans musik så underbart vacker. Hjärtat och den. Åtminstone som det verkar för den utomstående lyssnaren; den brutala uppriktigheten går först och tar emot alla törnar.

Säkerligen kommer röster att höjas om att det här är ett steg tillbaka, om att Ed Harcourt gått ner sig och blivit tråkig, stannat upp i sin utveckling. Personligen anser jag det vara den mest naturliga utveckling som kunnat tänkas, tillika den mest lyckade. Ed har gått tillbaka till att göra det han gör allra bäst; singer/songwriter kryddad med det bästa från pop och blues.