Anländer till Arvika efter sista arbetsveckan innan semestern. När jag vaknade på morgonen verkade det vara en sjukt dålig idé att åka. En arbetsdag senare, utan tält och med sovsäck långt borta kändes det ännu värre. Men det brukar ju alltid göra det.

Väl framme har jag fortfarande inte riktigt kommit över min ovilja. Telefonnätet är överbelastat och jag funderar över hur jag ska hitta Patrik Hamberg utan att kunna prata med honom. Väl inne på området möts av en inpromptu klezmer-orkester och jag känner festivalvärmen sprida sig i kroppen. Lyckligt. Det går så fort när det väl vänder. Naturligtvis ser jag mitt sällskap på en kulle längre bort, där solen letar sig ner genom träden.

Det är varmt. Lyssnar på Nitzer Ebb på avstånd och tänker hånfulla tankar om kommentatören på min Ministry-recension. När mörkret börjar lägga sig är jag på väg mot det jag är här för. The Knife på utomhusscen.

Andreas Nilssons projektioner framför dem, precis som på Berns tidigare i år. Ur Karin och Olof Dreijers ögon lyser det rött och en obehaglig känsla börjar sprida sig. Jag har inte kunnat formulera den förut. Och kan inte riktigt nu heller.

Konserten är bra men jag mår inte bra av den. Musiken är ensam och kall. Mötet med The Knife är hårt och oförlåtande. Tankarna jagar mig. Och omgiven av människor känner jag mig ensam. Publiken klappar taktfast och lyfter känslor om marscher och arkitektur från ”Metropolis”. Jag vänjer mig inte. Jag minns sen sist. Samma känsla då, tydligare ändå nu.