Vapnet har nu tagit steget ut, dels genom att ha samlat ihop alla sina förmågor på ett debutalbum och totalt blommat ut i sin unika fåra. Dessutom har de gett sin förkärlek för gator fritt spelrum och döpt alla låtar på det här albumet efter gatnamn. Extra härligt är att varje gatlåttitel även har en undertitel, som säger ännu något mer om innebörden av texten.

För att undvika missförstånd eller bara för att förenkla har Vapnet skrivit en liten kort låtförklaring åt journalister (bland annat att gatorna inte är ett tema men en ram).

En sak ska sägas och det är att Vapnets texter sällan är svåra att förstå, självklart är tolkning upp till varje individ men vissa rader skär igenom ytan som en kniv, ”för mig så finns det äckligt mycket tid” eller ”Förfest fest efterfest, samma personer, samma sak igen. Ett selektivt urval kan man kalla det, eller begränsat umgänge för vi är allt som finns.”

Det är äckligt hög litterär kvalité på Martin Abrahamssons texter, de har någon slags ironisk underton samtidigt som de är på fullaste allvar. Jag hade vetgirigt velat ha en längre novellariant av de här texterna, vill veta mer.

Jessica Gedin gjorde en spaning i P1 den 12:e maj om hur diktning och orerande om småstadsromantik tyder på att människor blivit mer hembyggdsnostalgiska. Vapnet var ett exempel. Gatorna det sjungs om finns i Östersund och det känns som att det finns en hel del kärlek till de här gatorna, även fast eller kanske just för att Vapnet inte bor där längre utan har flyttat till storstäderna, de har östergivit sin hemstad. Antagligen en naturlig händelsekedja eftersom det är svårt att vara nostalgisk över en miljö man fortfarande lever i. Mentalt eller fysiskt avstånd behövs för att kunna romantisera.

Som korsreferens till lyssningen på Vapnet har jag läst Ivar Lo- Johanssons ”Journalisten” där han beskriver sin bana som lokaljournalist. Naturromantiska beskrivningar om sin hembygd och önskan att vara uppskattad där, att bli en ”bygdens son”. Ligger det något i det? Alla som uppnått något anmärkningsvärt har väl närt tanken att hyllas i sin hemstad, den ultimata beviset på uppskattning. Lo-Johansson misslyckades fatalt men någon gång kommer Vapnet att få en röd matta utrullad längs Storgatan i Östersund och applåderas av sina stadsmän.

För vissa kan Vapnet säkert låta som ett utvattnat tweeband, O så fel de har. Om man utgår ifrån att det bara finns god och dålig smak och ingen individuell smak för vad tråkigt det skulle vara om man inte fick vara fördomsfull. Vapnet har visat sig vara mer än en fluga och fortsätter de spotta ur sig lysande popdikter väntar en eriksgata.