Dragspel, munspel, tokspel.

Jag kan inte annat än älska det här bandet. The Dead Brothers amerikanska bröder. Sprungna ur samma primitiva urkraft som en hel radda band jag gillar. Som ligger på underbart kitschrockiga skivbolag. Övermarinerat i klassiska klichéer. Som varje sommar får mig att vika upp jeansen med stolthet. Och sakna pomadafrillan.

The Legendary Shack Shakers bjuder på tolv låtar. Sydstat möter öststat. I snitt strax över två minuter varje gång. Väldigt, väldigt ourbant. Väldigt väldigt opostrockigt.

När de glimrar till finns det inget bättre. ”Gipsy Valentine” är helt galet underbar. ”Iron Lung Oompah” likaså. ”Bible, Candy and Skull”, ”Nellie Bell”, ”No Such Thing”, ”Bottom Road” och ”Somethin’ In the Water” också. Liksom ”The Ballad of Speedy Atkins”, ”Thin the Herd” och ”Monkey In the Doghouse”.

Det handlar om dubbeltramp, ståbas och en galen frontman. Psykotisk rockabilly, banjojazz, punkcountry, baptistsväng, klezmer, mördarballader, spånken och flamtatueringar i storpack.

Briljant i sin enkelhet. Ett skott från höften.

Skivan är så bra att jag skulle kunna tänka mig att åka på festival bara för att sitta utanför husvagnen i tre dagar och ockupera redaktionens soundsystem. Och frälsa omgivningen med Colonel J.D. Wilkes karisma. Som trots att orkestern ska vara ett utpräglat livefenomen når väldigt långt med sina studioinspelningar.

Jag tror till och med rock-allergikern Ola skulle dras med av det här. Av all musik jag lyssnat på de senaste veckorna överträffas The Legendary Shack Shakers av sig själva.

”Cockadoodledon't” heter tiopoängaren. Den här är lite för distad för att nå så högt. Men tillsammans kommer de här två skivorna bli sommarens ledmotiv i min värld.

Tufft.