Det ligger alltid en viss risk i att yttra sig om en skiva för fort. I alla fall för mig. Risken är att betyget blir fel, att jag låter mig bäras iväg av den första förälskelsen och misstar den för riktig kärlek. Att jag strax efteråt tittar tillbaka på min nia och skamset konstaterar hur fel jag hade.

Därför har jag väntat med att skriva om The Slaves och ”Save Me From Yesterday”. Jag misstänkte att så var fallet; min ursprungliga kärlek till trots svävade ett svagt frågetecken och grumlade min sikt. Jag tror att jag, för en gångs skull, hade rätt.

The Slaves består av bröderna Robin och Nino Keller. Nino spelar trummor i Caesars Palace och var, med andra ord, rätt het under början av 00-talet. Robin är skådespelare, och båda har de traskat några år förbi trettiostrecket. ”Save Me From Yesterday” är deras debutskiva som brödraband, ett band som är ganska, tja, vintage, till både form och innehåll. Ljudet är rökigt, stökigt, sprängfyllt av medryckande melodier, handklapp och körer som på ett dansgolv får mig skrika mig hes för att morgonen efter inte minnas varför. ”Suicide” är ett bra exempel på just detta. En pulserande, accelererande vers som leder till en i det närmaste explosionsartad refräng med ett känsloyttringar starka nog att hota självaste Henrik Berggren, om det nu inte vore så att nämnde Henrik taggat ner sitt register både ett och två snäpp på sistone.

Och visst. Hade jag skrivit om den här skivan för en månad sedan hade betyget säkerligen blivit en tia, jag hade använt ord som handlade om eufori, om att dansa, om att bröderna Keller var frälsare för en vilsen post-BD-generation, jag hade svurit dyrt och heligt att inte missa dem på en enda festival i sommar.

Nu vet jag inte längre. Det är svårt att sätta fingret på varför, men det betyder säkert något att jag sedan den ursprungliga förälskelsen lagt sig inte kommit mig för att sätta på ”Save Me From Yesterday” en endaste gång. Det är säkert ett tecken att jag inte ens vet var skivan finns just nu. Kanske ligger det något i det faktum att jag trots otaliga lyssningar bara kan minnas två av skivans elva spår. Och förresten. Jag vet ju hur jag är på festivaler. Råkar jag vara där kommer jag att vara lyrisk. Är jag någon annanstans kommer jag inte att gråta en endaste tår över att jag missar The Slaves.