Sångerskan, musikern och kompositören Edith Backlund är en av de häftigare nyupptäckterna jag gjort på mycket länge i svensk musik. Hennes fullängdsdebut ”Merely Daydreams”, som släpptes i januari i år, går varm i cd-spelaren och det är det inte många skivor som gör. Den knappast blygsamma konkurrensen består just nu bara av Hultsfredsaktuella Amadou & Mariam med ”Dimanche a Bamako”, producerad av Manu Chao, Stereo Totals ”Do the Bambi” och så favoriterna Sleater Kinneys två bästa album, ”One Beat” och ”The Woods”.

Edith Backlunds röst föll jag för omedelbart, den är välskolad och finslipad, samtidigt som hon förmår vara både egen och personlig. Jag associerar till såväl Nina Persson i The Cardigans, hennes mer mogna röst på senare år, som till Katharina Franck, för min del bekant från det tyska åttiotalsbandet Rainbirds, och något i stämningen i ”Better Than That” får mig att tänka på Emmylou Harris album ”Wreckingball”. Edith Backlund själv nämner också Coldplay som influens.
Det finns annat som halvt är på väg att bubbla upp när jag lyssnar, men kontentan är att vilka influenser Edith Backlund än har med sig i bagaget så har hon förvaltat dem väl, samtidigt som hon förmår vara väldigt egen i sitt uttryck.

Låtarna, arrangemangen och texterna håller samma höga klass som rösten, det är vackert, personligt och välgjort, en skön balans mellan lättlyssnat och något djupare, ett landskap att återkomma till och utforska bit för bit.

På ”Merely Daydreams” finns tre spår som jag särskilt vill uppmärksamma.

Spår två, ”Much To Cry About”, en mycket direkt låt som förvånansvärt nog inte inleder plattan, åtminstone om jag hade fått välja. En suverän ingång till Edith Backlunds konstnärsskap.

”Waste Another Day”, en riktig popdänga, som inte saknar djupare botten, och med en refräng som omedelbart biter sig fast:
We're young and unafraid
we are free to be relentless
so let's have a little fun
We are young and underpaid
but let's go out and waste another day

Och så den lite mer vemodiga och samtidigt uppkäftiga ”Better Than That”. Jag upplever den som ett manifest. Precis som det står skrivet på hennes hemsida:
Edith bär hjärtat utanpå och har aldrig haft problem med att uttrycka sina åsikter. Det har orsakat henne en del konflikter genom åren. Skoltiden var en plåga och hon drömde sig ofta bort, till andra sidan Atlanten. 17 år gammal hade hon samlat pengar och mod till att åka. Hon hamnade i en amerikansk mormonfamilj med åtta barn och den ena kulturkrocken avlöste den andra. Långa perioder av ensamhet, hemlängtan och känslostormar gjorde att Edith började skriva.