En studsande electrosyntslinga. Ljudet av krossat glas.

Välkommen till Fundamentalism.

Man skulle kunna säga att det är fjärde gången gillt. Fjärde delen i den remixtrilogi som föddes 1986 i och med Disco. Ett antal aktuella Pet Shop Boys-låtar som stuvas om av några av de för tillfället hetaste remixarna.

Skillnaden är förstås att det här inte är Disco 4. Det är snarast ett mellanting mellan Disco och Relentless i sin roll som bonusskiva i den begränsade 2CD-utgåvan av Fundamental (recenserad här). Och med tanke på att det i år är precis tjugo år sedan Pet Shop Boys släppte såväl debuten Please som första installationen i Disco-serien känns det som allt annat än en slump att det just är Richard X mix av Fugitive som öppnar dörren.

En studsande electrosyntslinga. Ljudet av krossat glas.

Visst är det West End Girls ganska mycket rakt av.

Men inte nog med att Fugitive blir den direkta bryggan mellan Please och Fundamentalism, den är också länken till gruppens föregående alster: Battleship Potemkin. När Neil Tennant sjunger ”you are my brother / I’m really gonna miss you / you are my brother / you gonna take me with you / you are my brother forever” känns det som att det egentligen är No Time for Tears från just Battleship Potemkin som fått stå som förebild. Varför Fugitive inte fick följa med in på albumet är en bra fråga, liksom hur originalversionen egentligen låter. Förhoppningsvis dyker den upp som b-sida längre fram.

I linje med konceptet för Disco-serien följer även remixandet på Fundamentalism receptet ”månadens smak”. Med andra ord är det tongångar i gränslandet mellan nu-electro och electronica-techno (ja, Kompakt, jag tittar på dig nu) som dominerar på bonusskivan.

Trentemøller och Dettinger sliter isär The Sodom and Gomorrah show på mitten och leker med varsin halva. I Sodom opererar Trentemøller bort den värsta rocksvulsten och smyger istället in lite Blue Monday i sin klubbstompiga version, medan Dettinger väljer det nästan rakt motsatta spåret med stillsamt luftiga soluppgångselektronik som utgiven av Neo Ouija eller Expanding. Båda versionerna är vida överlägsna originalet.

Okej. Nu kanske det inte är särskilt svårt, men det hör inte hit.

Alter Ego å sin sida, har tajtat till Psychological och vridit upp ljusstyrkan några snäpp till svävande Detroit-techno av den gamla skolan medan Melnyk avsvulstifierat I’m With Stupid på sina mest uppenbara Frankie Goes to Hollywood-festischer (Heavy Petting Mix, förstås). I Lobes händer svävar sedan Minimal ännu några gram lättare än på Fundamental, men samtidigt blir den originaltrogna mixen på ett av albumets bästa spår också lite för lika och därigenom lite sämre.

De två återstående spåren på Fundamentalism är båda äldre saker. Den äldsta av dem är Pet Shop Boys egna inspelning av In Private, som de skrev till Dusty Springfields album Reputation 1989. I Stuart Crichtons nya electrostompkostym blir den många gånger roligare än den tyvärr rätt tråkiga originalversionen. När sedan Elton John bjuds in för att hjälpa till med sången fungerar det ännu bättre.

När Michael Mayer och Superpitcher (ja, Kompakt, jag tittar på dig nu) slutligen ger sig på att göra Flamboyant till sin egen håller även han på att trilla i ”lite för lik originalet”-fällan, men landar tillräckligt långt ifrån ursprungsversionen för att få eget liv. Och även om Flamboyant inte har riktigt lika många år på nacken som In Private så slutar det ändå med att båda versionerna på sätt och vis har rötterna i samma tidsperiod i och med att Mayer lite snyggt väver in So Hard i sin ommixning.

Efter ett nittiotal där den ena trista remixaren efter den andra passerade förbi verkar det som att Pet Shop Boys fortsätter att välja intressanta namn nu när de väl kommit över millennietröskeln. Vill man vara kritisk kan man konstatera att Fundamentalism kanske är lite väl homogen för sitt eget bästa, och att det inte hade skadat med några helt andra musikaliska infallsvinklar för att bryta av, men det är en mindre detalj.

Fundamentalism fungerar alldeles utmärkt som album. Både som bonusskiva till Fundamental och på egen hand.

Och precis som de tre Disco-skivorna är Fundamentalism dessutom en frusen ögonblicksskildring av hur klubbmusiken lät. Just här och nu.