Jag har aldrig upplevt Ani DiFranco live, men misstänker att det kan bli mer eller mindre magiskt. Därför är det nu kul att kunna lyssna till ”Carnegie Hall 4.6.02″.

Det är snart fyra år sedan konserten. Spelar mindre roll, för plötsligt känns DiFranco tidlös. Ja, eller i alla fall så tidlös att vi som lever post 9/11 känner att det fortfarande funkar.

Själv med en gitarr så fyller Ani DiFranco både sig själv och publiken med musik, ord, budskap och kärlek. Hennes speciella sätt att tolka hela folktraditionen med funk, jazz och spoken word är häpnadsväckande. Fortfarande.

Hon är kantig och ändå så folklig. Ani DiFranco är öppen och välkomnande, till skillnad från en del introverta kollegor i genren. Tyvärr blir hon kanske lite väl publikfriande, familjär och pretentiös i mellansnacken. Det blir liksom för bra och en egotripp utan skådad omfattning (å andra sidan är det just det som känns så sympatiskt).

Men som sagt, utan mellansnacken, är det här en fantastisk spelning som nu finns på skiva. Ilsket, kärleksfullt, roligt och inbjudande. På riktigt för fyra år sedan.