”Ass-shaking competition champ / ooh that pussy gets damp / pump that – pump that – pump that amp”

En programförklaring god som någon. ”YoYoYoYoYo” hinner snurra i 20 sekunder innan det är dags.

Längre än så behöver man i och för sig inte gå för att hitta en av de främsta influenserna för den musik som Armani XXXChange tvingar samman som ljudkuliss till MC Spank Rocks verbalutflykter. För sisådär 20 år sedan gjordes den här typen av hiphop i Florida av Luke Campbell och de övriga i 2 Live Crew. Paralleller såväl vad gäller musik som textval.

Precis som Floridas Miami Bass och hela grime-scenen har den hiphop som senaste åren bubblat ut från Baltimore haft mer med dansmusik än klassisk öst-/västkusthiphop att göra. Det känns därför som helt naturligt att en av de främsta företrädarna för den här dansklubbaserade hiphoprörelsen också gjort resan från söder till norr. Som del i Hollertronix var Mississippi-födde Diplo en av de första att verkligen sprida det nya soundet från Detroit, Baltimore och Philly runt över världen. Kanske allra mest uppmärksammat med den London-baserade srilankesen M.I.A. häromåret (egentligen en undergenre helt på egen hand, men ändå).

Även om kanske vare sig ghetto tech eller baltimore club är så här internationell till vardags är det ändå en rätt passande illustration av dessa genrer. Klassiska hiphop-break, kulspruterappande, electro, house, techno, dataspelsljud och funk.

Och rumpor. Rätt mycket rumpor.

Det mesta av det här klarar Spank Rock redan av på öppningsspåret. Plus lite lån från Blondies ”Rapture”, förstås.

Men det är andra låten ”What It Look Like” som får mig att jämföra med ett helt annat album: det MC Tunes rappade ur sig 1990, backad av 808 State. Bass'n'bleep mötte pwimawy whyming. Inte för att det kanske finns överdrivet många musikaliska paralleller, men däremot är det ett gemensamt angreppssätt.

Genom hela ”YoYoYoYoYo” kastas alla ljudingredienser ner i en stor mixkastrull av metall som sedan slängs in i en mikrougn på mellan två och fem minuter. Det går inte att säga att ”YoYoYoYoYo” faller på att det är enformigt. Ibland studsar rytmerna runt i ett Pong-spel, andra gånger är det en afrofunkig gitarr som håller allt samman och ibland är det nästan drum'n'bass på menyn. Över alltihop rappar Spank Rock själv med en röst från Q-Tips och Dizzee Rascals nedtystade äktenskap.

”YoYoYoYoYo” innehåller ungefär alla ingredienser som behövs för att jag ska gilla ett album. Men någonstans är det ändå något som fattas. Efter varje genomlyssning finns det inget som dröjer sig kvar. Det är en fascinerande safariresa, men det är också där det stannar: ”fascinerande”. Inget som riktigt tar tag. Det är först i albumets två sista spår som jag verkligen gillar det jag hör så där lite extra. Först när Spank Rock i ”Competition” gör rätt så rak grime, där en vacker keyboardslinga kämpar mot den hårda rytmen, och sedan i avslutande ”Screwville, USA” när vi bjuds på just en dos screw, i vemodig kostym.

I de stunderna känns ”YoYoYoYoYo” verkligen. Mer av den varan hade inte varit fel.