Det tar inte många sekunder in i öppningsspåret ”Chariots of Fire” förrän jag är rätt övertygad om att Alexander Bard letat sig tillbaka närmare Army of Lovers. Titeln. Körerna (nästan så att jag börjar sjunga ”Evenu shalom alechem”). Handklappsbreaket. Den viskande rösten som skulle kunna tillhöra La Camilla eller Jean Pierre Barda.

Att Anders Hansson är med och producerar känns därför som det mest självklara i världen.

När det sedan blir lite italo disco-fest i efterföljande ”Temple of Love” känns det som att ”Halcyon Days” kan bjuda på det där som ”Prototype” misslyckades med att ge mig.

Mindre syntstomp. Mer discoglitter.

Nu blir det inte riktigt så. Det blir i alla fall inte riktigt discoglitter. Alexander Bard, Marina Schiptjenko och Martin Rolinski har även den här gången knåpat ihop ett album fullt av snyggt förpackad pop i dansant kostym. Och precis som förra gången känns det som att det, under den välputsade fasaden, saknas nåt. Men värre är att det dessutom blir lite väl många halvsmetiga mittemellanhistorier som mest känns tråkiga. Dessutom tycker jag fortfarande att Martins röst känns lite som skivan överlag: väldigt snygg, men också tyvärr rätt opersonlig. Det gör att musiken också dras ned, till och med i albumets bättre spår, som ”Crystal Odyssey” och ”Haunted”.

Men, som sagt. Med ”Halcyon Days” har Bard letat sig längre bak i sitt eget musikbibliotek än på länge. Och de allra mest tydliga Army of Lovers-stunderna som albumet funkar bäst. ”Marrakech” är bryggd efter samma modell som ”Chariots of Fire”, komplett med Abba-piano, massiva körer och viskpartier.

Men när albumets bästa spår, ”Obsession”, är, ja just det, en cover av Army of Lovers låt, då är det svårt att låta bli att plocka fram originalet istället. På flera sätt.