I skuggan av solens sista flämtande kraftansträngning att hålla sig över horisonten har neonljuset redan börjat sin ”Around the World”-dans mellan bombade väggar, ”Stayin' Alive” och Jackson 5 till den robotopererade rytmen av en mullerknorrande ljudmaskin. ”Lady T” formar sina offer i Justin Timberlakes avbild.

Natten har börjat.

Några studsande Aphex Twin-ljud lämnar plats för en ”Oxygen”-insvept promenad när ”Can't Get Down” tar sig fram längst med en stillsamt koreograferad rymddiscodansinstallation. ”Bumcop”! Fåglarna lyfter skrämda från sina hustak när en billigt programmerad trummaskin trampar igång ett mekaniskt housepiano. En hjärtpumpande basgång rullar förbi övergivna rödljus, förföljd av en svävande syntmatta.

Precis när de sista bastonerna ska till att runda gathörnet och försvinna till en vackrare del av staden skär de när i en pöl av stråkar som exploderar upp på skyltfönstret intill och rinner sakta ner i de vackraste av harmonier. ”A Night on Earth” och allt är bara Zero 7, Zero 7, Zero 7 när Zero 7 fortfarande var bra.

I know that night has fallen and the sky will cover me.

I en bråkdels sekund tystnar allt, som om allt dött ner i väntan på en ny dag. Men så vräker någon upp ett fönster och ett maskinsouldiscofunkigt dansgolv stormar ut ifrån förfesten en evighet upp. Bloppande syntslingor, you make me turn away, oemotståndlig glädje, dansbubbel, fantastiska Danielle Moore och ekon från SOS Band fyller ”Turnaway” med åttiotal. ”Music's My Love”, sannerligen. Fast nu förvandlad till pingponghetsande electrostuds, fetingsyntbas och koskällskongabreak.

Ett kvarter bort glider hörlurar ned över öron för att täcka dunket från fest och glädje. Robotröster och vemod krymper rummet till dess att någon hittar några bortglömda trumrytmer från Jimmy Jams och Terry Lewis idélåda och ”Life Is My Friend” känns som en desperat hållhake på tillvaron. Precis nedanför fortsätter livet precis som vanligt när en vevgitarr sparkar igång en ”Cruising” med kaxigt noddande lagomrytm och verkligheten för en stund nästan förvandlas till Etienne de Crécys franska loungefunk.

Men handklapp då? Handklapp då? Disco? So tell me DO YOU GET YOUR KICKS FROM ME? Discokulor på parad. Mer spattande syntbas. Mer Danielle. ”Kicks”! Wacka-wacka-wacka-wacka. Sen hälsar Benjamin Diamond på. Okej. Det är inte Benjamin. Men om man kisar lite med ögonen och låtsas att det är en drake som svävar där ovanför är det Benjamin. Daa-da. Wacka-wacka. ”In Deep” är ingen slump, det är ju ”Last Night a DJ Saved My Life” en gång till. Men vad gör väl det? Det är natt och alla borde känna så här.

Keep feeling. ”Sweet Feeling”. Morgonen närmar sig, men fortfarande finns det tid innan Metro Area märker att någon lånat deras stråkar för att måla hela staden i söndagsbrunchens omtöcknade färger. Omtänksamt.

Men medan världen sakta håller på att vakna finns det några som inte låter det livsbejakande greppet från dansgolvet släppa taget. Cause all I need is sunshine. And someone to say it's alright! ”Sun-Science” är kodordet som viskats fram för att bli insläppta på den hemliga festen. Ingen är riktigt säker, men det skulle kunna vara Earth Wind & Fire som står där borta, med inlånat da-da-da-da-piano och med gästinhopp av Bernard Edwards och Nile Rodgers. Någon antyder till och med att det är Lonnie Liston Smith som fått släppa till hi-haten.

Men även i den mest verklighetsfrånvända av världar kommer morgonen. ”Warm on the Inside” lyser upp och skrämmer tillbaka nattvandrarna till sina skrymslen. Det är egentligen så vackert, så vackert men känns ändå så fel. Var det så här det skulle sluta? Fanns det verkligen ingenting mer?

Men så minns man.

Natten kommer alltid tillbaka. Och allt börjar om igen.